Idag ska jag försöka reda ut begreppet ”det var bättre förr” och för att det ska vara någorlunda trovärdigt hämtar jag mina referenser från områden där jag borde ha stor trovärdighet på grund av lång erfarenhet. Det kommer alltså handla om fotbollar och gräsmattor.

Låt oss backa till 1957, jag var tolv år, sommarlov och vi spelade fotboll åtta dagar i veckan. Vi, ett tiotal grabbar i Gällstad där tre av oss ägde en fotboll och vi hade en ständig utmaning, bollarna tappade luft och ”snörningen” gick sönder. Just denna eftermiddag kom ”gänget” och skulle spela. Min boll var den enda som var hel så man kan säga att jag var nyckelspelare i den tänkta laguppställningen. Då tog det plötsligt stopp i matchförberedelserna. Min kära mamma deklarerade högt och tydligt inför spelartruppen att den inlåsta bollen inte kommer ut innan sonen har slagit gräsmattan som han högtidligt lovat sedan fyra dagar tillbaka. Det fanns inget förhandlingsutrymme så några minuter senare startade uppdraget, och USA:s stafettlag på 4×100 meter skulle haft mycket att lära av hur vi tacklade denna utmaning. Jag kommer då och då tänka på denna händelse när jag regelbundet på tisdagar besöker LIF:s ungdomsträning. 60–70 barn och 70-80 fotbollar.

Alltså jag har en mover sedan minst 15 år tillbaka, den klipper och klipper och har varit en gudagåva. För 10 dagar sedan började den ”slira” och tillsammans med min praktiske golfkompis kom vi fram till att den måste lämnas in till verkstad. Så pingstafton lämnade jag in dyrgripen på rekommenderad verkstad i Tvååker. Tidig måndag ringde firman upp mig och frågade hur jag sköter underhållet av maskinen. Jag svarade att jag exemplariskt ställde in den i ett förråd när det började snöa och han menade att det var långt ifrån exemplariskt den kräver rengöring och service..Så började han räkna upp allt som absolut måste bytas ut. Så plötsligt hade jag att välja mellan totalrenovering för 6000 kr eller köpa en ny maskin. Jag valde det första alternativet. Redan sen onsdag eftermiddag löste jag ut maskinen och det var dags att programmera. Efter 30 minuter kunde jag konstatera att ”skärmen” vidhöll ”ingen slingsignal”. Irriterad ringde jag till verkstaden och förklarade att de måste gjort något fel. Den kunniga damen instruerade mig i tio minuter, men vi kom inte längre så jag gav upp. Senare på kvällen kom jag på att en mycket nära anförvant hade informerat mig om att hon klippt av kabeln i samband med maskrosupptagning. Ja, jag medger att jag borde ringt damen och bett om ursäkt, men jag tar det vid nästa besök. Nu började nästa fas och jag ger er bara sammanfattningen. Efter 13 timmars arbete, sofistikerad mätutrustning, högkvalificerad elektriker och mängder av skarvdon så är maskinen åter igång. Jag har efter en snabbanalys fattat två beslut:

  1. Jag ska skriva till ledningen för Huskvarna och tipsa dom om att det finns enklare lösningar att skapa kontakt.
  2. Nästa gång det inträffar kommer jag omedelbart ringa runt till grabbarna från 1957 och be dom komma ner.

Summering: Det var annorlunda förr.

På jobbet känns det allt bättre men fortfarande känns osäkerheten mycket besvärande. Varje dag har vi att ta ställning till frågor som avgörs av hur pandemin avvecklas. Kan vi arrangera bröllopsfesten slutet augusti, det går ju liksom inte att bestämma sig några dagar innan festen. Denna typ av frågor sysselsätter oss timmar varje dag. Jag lovar att det är få personer i Sverige som har bättre koll på pandemirestriktioner än Bodil har. Hon är på nivån när man tolkar Tegnells tonfall.

Vad längtar jag efter mest när allt blir som vanligt. Svårt att säga, det är så mycket, men jag ser verkligen fram emot våra Quizkvällar och jag har redan börjat skriva frågorna. Om ni lovar att inte föra det vidare kan jag ge er första frågan här:

  • Vad heter den kvinnliga partiledare som tycker att regeringen skött pandemin bedrövligt, speciellt skyddet av boende inom äldrevård. Vägledning; hennes parti sitter i ”regeringen” för Stockholm som drabbades värst.

Vi hörs om en vecka

kjell