Vilken vecka vi idrottsnördar fått uppleva. När Mondo i sitt första finalhopp snuddade vid en molntapp förstod jag att en guldmedalj var möjlig och när han på knagglig svenska tackade svenska folket för allt stöd kände jag något rinna nedför kinderna. Hoppas fler invandrare får tillfälle att tacka för hur vi välkomnar våra nyanlända.
Skrev så här före MATCHEN:
Jag vet inte vad motsatsen till gamnacke heter, kanske högburna huvuden, oavsett så har jag svårt att finna ord för den upplevelse som våra svenska fotbollstjejer bjudit oss på. Många är hjältar men för mig framstår Caroline Seger som världens mest värdefulla fotbollsspelare. Vilka ledaregenskaper och vilken spelintelligens. Satte hon en fot fel någon gång under hela turneringen?
Efter att följt all idrott i 65 år klassar jag det uteblivna guldet i fotbollsfinalen som den stund jag upplevt störst besvikelse. Inte alls på grund av de uteblivna guldmedaljerna utan för min medkänsla med de besvikna tjejerna. Jag kan inte ens föreställa mig Carolines känslor. Hoppas hon finner tröst i att hon sällar sig till skaran Platini, Ronaldo, Beckham och Gerrard. Vi hör ofta en kommentar från de som vet dom talar om; ”det ska göras också”. Även när du är bäst i världen och du aldrig har missat en straff så är den mentala situationen en enorm belastning. Mondo och Ståhl pallade och det kommer förhoppningsvis Caroline också göra nästa gång.
Jag följde det mesta under olympiaden och en reflektion jag gjorde var att jag inte ska försöka bli domare i handboll eller 50 km gång.
Snart kan vi summera sommaren på Glasets Hus och det ord som ligger nära till hands är succé. Det är två saker som gläder mig extra. Vår unga personal har överträffat högt ställda förväntningar och den uppskattning som besökare i parken visar är sensationell. Cirka 125 personer har swishat en slant för att visa sin tacksamhet.
Veckan har också inneburit en situation med obeskrivlig beslutsångest. Under en golfrunda hamnade mitt totalt misslyckade utslag i ovanstående fantastiska blomsteräng. Min kunskap om växtriket är begränsat till Carl von Linne och ogräsbekämpning. Så där stod jag, tvungen att bestämma mig för om jag skulle börja leta eller plikta ett slag. Till slut valde jag att plikta och ta bilden och gå vidare med gamnacke.
Slutar idag med en reflektion om åldrandet. I stort sett varje vecka händer att någon kommer fram till mig på Glasets Hus och hejar glatt och frågar hur jag mår nu för tiden. Ofta har ingen aning om vem personen är och tyvärr är jag kass på att tala om det och ibland lyckas jag spela med men ofta får jag repliken ”du känner inte igen mig va”och då är det ju bara att erkänna. Det blir ibland lite pinsamt men jag kan inte förstå att folk tror att en 76- åring kan komma ihåg personer som spelade i Byttorp på 70-talet eller haft mig som lärare på 60-talet.
Vi hörs om en vecka
Kjell
