Jag har under senaste tiden vid upprepade tillfällen fått frågan om hur mitt golfspel utvecklas. Förstår att ämnet inte längre går att undvika. Jag har spelat cirka 15 rundor och vid samtliga tillfällen har jag varit sämst i bollen trots att mitt handicap gått från 12,3 till 14,5. Vad som är mer allvarligt är att jag börjat ta nederlagen med jämnmod och det bekymrar mig. Tänk om denna lägre ambitionsnivå spiller över på övrig verksamhet som jag är engagerad i. En tröst i bedrövelsen är att jag minns tidigare svackor. Mitt äldsta barnbarn påminde mig under midsommardagens golfrunda att jag haft tidigare svackor och bad mig berätta om när min mobiltelefon gick sönder. ”På hemmabanans femte hål slog jag för tredje gången i följd ett bedrövligt slag vilket fick mig att totalt tappa fattningen och det tog sig uttryck i att jag slog klubban med full kraft i min golfbag. När jag fyra timmar senare skulle kolla missade samtal och besvara meddelanden och mail förstod jag att mitt utbrott fått omfattande konsekvenser. När jag fick tag på mobilen i bagen höll jag i en före detta telefon. Inte bara displayen var i spillror utan hela mobilen var dubbelvikt. Troligtvis hade slaget varit det bästa på hela rundan. Efter att gråtit av ilska en stund hade jag bestämt mig. Jag måste omedelbart ta mig till affären i Tranemo och köpa en ny och framför allt be om hjälp att rädda minnet från spillrorna. Då slog det mig att jag just hade njutit av en stor starköl och därmed återstod cykel. Några bilburna vänner fanns ej tillgängliga så här mitt i juli. Jag tog fram min cykel som stått oanvänd några år och hade minimalt med luft i däcken och så påbörjade jag resan utmed banvallen i strålande sommarväder där temperaturen låg kring 30 grader. Två kilometer från Tranemo startade ett åskväder kombinerat med ett skyfall. En stund senare steg jag in i butiken fullständigt genomdränkt klädd i shorts, linne, träskor och fem dagars skäggstubb. Bakom disken stod en dam som såg skräckslagen ut och inte blev det bättre när min öppningsreplik var ”vad är det för skit ni säljer” samtidigt som jag fiskade upp de genomdränkta spillrorna ur fickan och slängde upp på disken. När hon efter en lång stund förstod att det inte var ett rån utbrast hon förfärad ”men vad är det som hänt”. Jag berättade i detalj om händelsen och då sa hon ”men så ska man väl inte göra”. Jag höll med och efter några minuter hade ägaren anslutit och lovat försöka leverera en ny telefon med överfört minne inom två timmar, vilket han lyckades med. Så, till alla er icke golfare, tro inte på oss när ni hör alla berättelser om hur trevligt det är att utöva denna sport.

Tyvärr måste jag erkänna att invigningen av Attefall är försenad bland annat på grund av det har tagit mig sjutton timmar hittills att sätta ihop en byrå inköpt på Jysk och dessutom finns det lite andra problem att lösa. På Glasets Hus koncentrerar vi oss nu på att bygga upp sommarens Antikutställning där ni både kan komma att beundra och göra fynd.

Vi hörs om en vecka/Kjell