Har kommit på att det finns ett tydligt samband mellan mitt humör och hur det går med finansieringen av de 1,8 mkr som krävs för att starta upp vår stolta hytta igen. Det innebär att veckan som passerat inte har varit någon humörhöjare då status är lika med förra veckans rapport.

Status finansiering projektet 19/2 2023

Antal givare Kronor per givare Totalt fattas
1 708 538 708 538
10 70 854 708 538
100 7 085 708 538
1000 709 708 538
10 000 71 708 538
100 000 7,1 708 538

 

I veckan bad jag Bodil att hon skulle kontakta 10 000 personer och be om 71 kr men hon hotade med att säga upp sig så jag backade.

 

När veckosluten närmar sig är det dags för mig att börja fundera på söndagens blogg. Jag måste erkänna att det ofta känns som en börda men när jag väl kommit på en röd tråd brukar det gå lätt som en plätt. Denna gång blir temat mat och ni kommer förstå att jag har ytterligare ett avvikande beteende. Jag noterar med blandade känslor det allt större intresset för mat och då talar jag inte om hur man stillar hunger utan att hur man njuter av en måltid. Min fru missar sällan ett matprogram och våra barn är näst intill gourmet experter. En grillkväll med Peter är något alldeles extra för en gammal man som aldrig stekt ett ägg. Under alla år som jag var glasbruksarbetare hade jag förmånen att äta på krogar av yppersta klass runt om i världen. För att komma till min poäng väljer jag att berätta om en måltid i Tokyo. Tillsammans med glasdivisionens ledning var vi bjudna på en middag av vårt värdföretag. När vi anlände till restaurangen kunde man känna doften av exklusivitet och vi visades in i ett rum där måltiden var uppdukad. Vi tog plats på kuddarna, cirka 12 män runt ett cirka 50 cm högt snurrande bord. Efter ett antal artighetsfraser började måltiden och bordet snurrades i den takt värden tyckte vara lagom för att låta alla ta för sig och han hunnit förklara de olika rätterna. Jag beundrade elegansen och effektiviteten i detta sätt att servera. Men så var det dags att börja smaka på delikatesserna, då insåg jag att det endast fanns pinnar att äta med och när jag såg mig omkring förstod jag att även mina kollegor från Europa kunde konsten vilket innebar att jag redan efter några minuter såg ut som den ende icke världsvane medborgaren. Någon diskret dam i kimono observerade min belägenhet och utan någon uppmärksamhet hade jag plötsligt gaffel och kniv i händerna. Det blev en minnesvärd kväll, när måltiden var över övergick den till mer europeiskt umgänge med gin och tonic och informella samtal. Jag hamnade tillsammans med tolken, en kille 25-30 års åldern och vi samtalade i timmar. Han berättade om hur priviligierad han var, han bodde endast två timmar med snabbtåget från huvudkontoret i Tokyo. Han steg upp klockan 4 och ibland slutade han tidigt så var hemma redan vid tiotiden på kvällen. Så tog han upp ett foto på sin 4 årige son och berättade att de kunde umgås hela söndagen för då var han ledig. När jag berättade att jag hade möjligheten att träffa barnen varje dag förstod jag att han inte riktigt tog mig på allvar. Men nu tillbaka till maten och min avvikelse från ”normalt tyckande”. Det finns ingen av de måltider som lever upp till min absoluta favorit, en favorit som jag har nöjet att avnjuta minst två hundra dagar om året. Ni kan se läckerheterna på bilden ovan. Och jag vet varför jag upplever det så. Det beror på situationen. Jag behöver inte ta hänsyn till något annat eller någon annan utan bara njuta lingongrova med lagom saltat stekt ägg. Jag intar måltiden cirka 19.00 och då har jag under en timme gått ner i varv på mitt sätt och oftast tycker jag att jag förtjänat denna njutning. 19.30 Rapport och dagen är fulländad. Ibland jämför jag dessa stunder med en trerätters middag på någon välkänd restaurang ute i den stora världen där samtalet till hundra procent handlar om hur vi ska nå budget. Konklusion; Miljön, situationen är viktigare än menyn.

Veckan har inneburit sportlov och vi ställde som vanligt upp genom att erbjuda gratis glasfusing. Över hundra barn kom vilket var totalt överraskande och innebar stora ansträngningar för oss. Det blev situationer med köer och viss förvirring men också många glada barn och tacksamma föräldrar. Tyvärr kan jag inte sluta förvånas när föräldrar uppträder som de betalt en förmögenhet trots att allt är gratis och ideellt arbetande personer gör sitt absolut bästa.

Avslutar med ett erkännande. Ibland får jag för mig att jag är ganska allmänbildad. I fredags såg jag finalen av ”På spåret” och lovade mig själv efteråt att jag inte längre ska gå omkring med sådana tankar och så tycker jag att skidskytte är det bästa jag vet.

Vänligen/Kjell