Blog

Idag ska jag försöka reda ut begreppet ”det var bättre förr” och för att det ska vara någorlunda trovärdigt hämtar jag mina referenser från områden där jag borde ha stor trovärdighet på grund av lång erfarenhet. Det kommer alltså handla om fotbollar och gräsmattor.

Låt oss backa till 1957, jag var tolv år, sommarlov och vi spelade fotboll åtta dagar i veckan. Vi, ett tiotal grabbar i Gällstad där tre av oss ägde en fotboll och vi hade en ständig utmaning, bollarna tappade luft och ”snörningen” gick sönder. Just denna eftermiddag kom ”gänget” och skulle spela. Min boll var den enda som var hel så man kan säga att jag var nyckelspelare i den tänkta laguppställningen. Då tog det plötsligt stopp i matchförberedelserna. Min kära mamma deklarerade högt och tydligt inför spelartruppen att den inlåsta bollen inte kommer ut innan sonen har slagit gräsmattan som han högtidligt lovat sedan fyra dagar tillbaka. Det fanns inget förhandlingsutrymme så några minuter senare startade uppdraget, och USA:s stafettlag på 4×100 meter skulle haft mycket att lära av hur vi tacklade denna utmaning. Jag kommer då och då tänka på denna händelse när jag regelbundet på tisdagar besöker LIF:s ungdomsträning. 60–70 barn och 70-80 fotbollar.

Alltså jag har en mover sedan minst 15 år tillbaka, den klipper och klipper och har varit en gudagåva. För 10 dagar sedan började den ”slira” och tillsammans med min praktiske golfkompis kom vi fram till att den måste lämnas in till verkstad. Så pingstafton lämnade jag in dyrgripen på rekommenderad verkstad i Tvååker. Tidig måndag ringde firman upp mig och frågade hur jag sköter underhållet av maskinen. Jag svarade att jag exemplariskt ställde in den i ett förråd när det började snöa och han menade att det var långt ifrån exemplariskt den kräver rengöring och service..Så började han räkna upp allt som absolut måste bytas ut. Så plötsligt hade jag att välja mellan totalrenovering för 6000 kr eller köpa en ny maskin. Jag valde det första alternativet. Redan sen onsdag eftermiddag löste jag ut maskinen och det var dags att programmera. Efter 30 minuter kunde jag konstatera att ”skärmen” vidhöll ”ingen slingsignal”. Irriterad ringde jag till verkstaden och förklarade att de måste gjort något fel. Den kunniga damen instruerade mig i tio minuter, men vi kom inte längre så jag gav upp. Senare på kvällen kom jag på att en mycket nära anförvant hade informerat mig om att hon klippt av kabeln i samband med maskrosupptagning. Ja, jag medger att jag borde ringt damen och bett om ursäkt, men jag tar det vid nästa besök. Nu började nästa fas och jag ger er bara sammanfattningen. Efter 13 timmars arbete, sofistikerad mätutrustning, högkvalificerad elektriker och mängder av skarvdon så är maskinen åter igång. Jag har efter en snabbanalys fattat två beslut:

1. Jag ska skriva till ledningen för Huskvarna och tipsa dom om att det finns enklare lösningar att skapa kontakt.
2. Nästa gång det inträffar kommer jag omedelbart ringa runt till grabbarna från 1957 och be dom komma ner.

Summering: Det var annorlunda förr.

På jobbet känns det allt bättre men fortfarande känns osäkerheten mycket besvärande. Varje dag har vi att ta ställning till frågor som avgörs av hur pandemin avvecklas. Kan vi arrangera bröllopsfesten slutet augusti, det går ju liksom inte att bestämma sig några dagar innan festen. Denna typ av frågor sysselsätter oss timmar varje dag. Jag lovar att det är få personer i Sverige som har bättre koll på pandemirestriktioner än Bodil har. Hon är på nivån när man tolkar Tegnells tonfall.

Vad längtar jag efter mest när allt blir som vanligt. Svårt att säga, det är så mycket, men jag ser verkligen fram emot våra Quizkvällar och jag har redan börjat skriva frågorna. Om ni lovar att inte föra det vidare kan jag ge er första frågan här:

• Vad heter den kvinnliga partiledare som tycker att regeringen skött pandemin bedrövligt, speciellt skyddet av boende inom äldrevård. Vägledning; hennes parti sitter i ”regeringen” för Stockholm som drabbades värst.

Vi hörs om en vecka

kjell

Denna gång har jag virrat bort mig i ett uttryck som vi alla använder slentrianmässigt, ”ALLTING ÄR RELATIVT”, och det ju alltid sant. Det betyder ju att det kunde varit värre och det kunde varit bättre. När jag tänker efter hur olika personer använder uttrycket inser jag genast att det personifierar personens livsattityd. Låt mig ge några exempel;

• Det har regnat 8 dagar oavbrutet
  • ”tur man har TV, hur skulle man annars stå ut”
  • ”härligt, nu tar växtligheten fart”
• Elfsborg blir tvåa i allsvenskan 2020
  • Ja men, hur faen tänker tränaren. Hur kunde han byta ut Pelle mot Nisse
  • Fantastiskt, tack. Med så små resurser mot de stora.
• Efter ett besök i GLASPARKEN
  • ”Det låg flera tomburkar på gräset och äckliga kvarglömda kläder, är det ingen som sköter den här parken”
  • ”Skänker den här hundralappen och tackar för allt arbete ni lägger ner och vilken bra idé att uppmana oss besökare att hjälpa till med renhållningen”

Så det handlar alltså om vad du jämför med och vilken inställningen du har. Låt mig berätta en historia som på ett trevligt sätt illustrerar mina funderingar. En gång i slutet av 90-talet var jag på Kanarieöarna och spelade golf en vecka med två av mina chefer. När vi en dag just anlänt till första tee kom det en man springande och frågade om han kunde få spela med oss. Självklart var svaret enligt gällande etikett i denna sport. Det var en trevlig bekantskap och efter rundan drack vi en öl tillsammans. När jag berättade att jag var från Limmared frågade han om inte det låg i närheten av Gislaved. Jag bekräftade och så berättade han följande härliga historia från Gislaved. En grabb hade redan vid nyss fyllda 19 rest till USA och han blev kvar där. Vid just fyllda 50 beslöt han sig för att flytta hem igen och han bosatte sig åter i Gislaved och fick jobb på gummifabriken. Han trivdes bra och efter några månader började han umgås med en dam, låt oss kalla henne Greta, och hans jobbarkompisar skojade friskt om romansen. Ett halvår senare harklade han sig vid en fikarast och deklarerade att han och Greta skulle gifta sig. Tyvärr blev stämningen lite spänd efter att en arbetskamrat kommenterade nyheten med ”men för helsicke, hon har ju legat med varenda karl i Gislaved”. Men efter en stunds pinsam tystnad sa den blivande brudgummen ”Gislaved is not a big town”.

Det kanske mest lysande exemplet på ”relativitetsbegreppet” är kanske Hasse å Tages berömda sketch ”Spik i foten” Youtube

Och så tillbaka till det grundläggande syftet med min blogg, att ni ska uppskatta vad vi ideellt åstadkommer, och på ett eller annat sätt vill bidraga till fortsatt framgångsrik utveckling. Under onsdagen tog jag beslutet efter inhämtat godkännande från styrelsen. Jag beställde konstgräset!!! Samtalen med det stora byggföretaget och det lilla utanför metropolen Nittorp gjorde mig övertygad om att vi klarar det. 18.00 måndagen den 21:e juni är hela parken grön. Då kommer jag känna mig som Sir Edmund Hillary gjorde den 29:e maj 1953.

Kjell

Veckan har varit full av utmaningar men huvudintrycket är utomordentligt positivt. Det stora projektet ägde rum i sommarstugan. Ta bort ett dubbelfönster riva en plankvägg från 1952 och slutligen montera en altandörr, modell dubbel och blytung. För säkerhets skull hade jag bjudit med byggmästare Karlsson om det mot förmodan skulle visa sig att min praktiska kompetens skulle komma till korta. Rivningen gick som en dans med hjälp av något som kollegan kallade tigersåg. Att få hålet tillräckligt fyrkantigt krävde en hel del kvalitetsarbetare. Jag tyckte som vanligt att ”min medhjälpare” var för noggrann men till slut var han nöjd. Efter att lossat dörrarna från ramen och med ”kilmetoden” fått den få plats stod vi plötsligt inför den ultimata utmaningen. Varje dörr vägde uppskattningsvis 1000 kg och det fanns inte en chans att vi skulle kunna flytta den över köksgolvet och att hänga den föreföll en större utmaning än att stoppa pandemin. Vi tog en fikapaus och diskuterade olika strategier. En filt och en kille som hette Arkimedes dominerade vår plan. Det fanns flera osäkra moment i strategin och vi kunde inte ringa Arkimedes (han avled 212 år f.Kr.) och vi vågade inte störa Pontus med ytterligare ett samtal. Efter att ha byggt en hävstång av plankstumpar och släpat dörrarna med en filt stod vi inför det stora lyftet. 30 sekunder senare var dörr ett på plats och strax därefter dörr två. Jag tvivlar på att två tuppar kan vara stoltare än vi var i detta ögonblick. Nu återstod endast att montera handtag och låsanordning. Herregud, jag tycker uppriktigt synd om de som försörjer sig på inbrott. Visst var det mycket enklare på den tiden vi låste med hjälp av en hasp. Jag har under dagen postat en patentansökan för att skydda våra geniala metoder och så har jag kontaktat Erik Larssons Bygg med ett erbjudande om en instruktionsfilm där mitt förslag är ett sexsiffrigt belopp. I Gällstad kallar man den beskrivna lyftmetoden för att ”vågta”. Jag föreslog min kollega att vi skulle starta ett företag, Vågta AB, men han tyckte vi är för gamla och att det vore bättre att jag ägnade min tid åt att hitta min golfsving.

Hur går det på Glaset Hus?

• Offerten på konstgräset på nya delen av parken har kommit. 250 tkr. Det var länge sedan jag hade sådan beslutsångest. För varje vecka som går blir jag alltmer positiv till att beställa. Det beror på en avklingande pandemi alla de besökare som varje vecka visar sin uppskattning med en liten gåva. Många bäckar små….
• 1990 arrangerades Glasets Dag för första gången i samband med brukets 250-årsjubileum. Förra året fick vi ställa in och tyvärr vi måste avstå i år också. Tillsammans med vår duktige Rasmus på ICA kommer vi fira Dagen med en matupplevelse som ni kan njuta av i hemmet. Vi hoppas på stort intresse (ja den går att ta med till sommarstugan). För varje bokning kommer vi närmre konstgräset.

Slutligen några politiska reflektioner:

Mikael Damberg tycker att personer med vräkiga bilar och guldklockor och utan inkomst måste bevisa var de fått pengarna från, annars tar staten ägodelarna. Håller med.

Min favoritjournalist Kajsa Kettil skriver om det orimliga att vi fortfarande har samma pensionsålder som ”förr”. Det är naturligtvis orimligt. Snart är vi fler pensionärer än de som har ett jobb och som ska försörja oss. Det tycker jag är fegt av våra politiker att inte prioritera på deras agenda.

kjell

Det är väldigt många som läser mina tankar och funderingar varje vecka. Idag kände jag att det är dags att avslöja en hemlighet om min personlighet som tidigare enbart mina närmaste känner till. Jag är fullständigt ointresserad av trädgårdsarbete och vad som växer där. Trots detta tvingar jag mig till att hålla ordning på växtligheten när det gäller gräs och maskrosor. Varje gång jag utför dessa sysslor känner jag dåligt samvete för att spilla begränsad tid på dessa tveksamma uppgifter. Min känsla är att denna egenskap har gått i arv för jag vill inte påstå att barn och barnbarn slåss om att få njuta av denna förmån att få jobba med dessa gröna sysslor. Men ibland får mig naturen att hysa beundran. Bilden ovan är tagen från platsen där vi i sommarstugan åtnjuter kvällsvard och varje år under flera veckor sitter jag och beundrar denna växt som år efter år bara finns där. Jag har ingen aning om vad det är för blomma men en sak vet jag säkert, den är en enveten jäkel. Jag har definitivt inte planterat den och den har klarat polska stenarbetare och minst två olika modeller av gräsklippare. Denna uthållighet och att alltid komma igen beundrar jag och dessutom sköter den sig själv.

För mig har den gångna veckan varit full av positiva händelser. Här kommer ett axplock;

• I topp utan konkurrens, jag har fått min andra spruta.
• Antalet gäster på Glasets Hus ökar för varje vecka.
• Elfsborg vann igen
• Glasparken är på god väg att bli ett av de stora besöksmålen inkluderat väldigt långväga gäster och det blir allt vanligare att våra gäster hörsammar våra skyltar

I torsdags gick mina tankar som vanligt till min barndom. För mig är Krist Himmelfärdsdag för alltid förknippat med Gökotta arrangerad de lokala Socialdemokraterna och jag minns som ur en film när Mats och Åke tog fram gitarr och dragspel och vi barn sprang omkring bland fikakorgarna. Dessutom, från 8 år fyllda och under en femårsperiod hade jag också något att i veckor se fram emot. NTO:s årliga bilrally i form av en bilburen tipspromenad. Jag älskade när jag kunde bidra med rätt svar, oftast på en sportfråga.

Nu hoppas jag på en fortsatt  utveckling mot normala tider, men snälla, lyssna fortsatt på dom som vet vad dom pratar om.

Kjell

I veckan gjorde jag en presentation av Glasets Hus, hur det började och var vi är nu. Jag gjorde det på uppdrag av Tillväxtverket som i det här fallet jobbar med landsbygdsutveckling. Presentationen gjordes digitalt och det var 138 beslutsfattare från hela landet som lyssnade. Vi var 6 goda exempel utvalda och syftet var naturligtvis att stimulera liknande initiativ. Låt mig ta er bakom kulisserna och berätta om hur det går till när man accepterar ett sådant uppdrag. Jag kontaktades för månader sedan och därefter har det varit ett jämt flöde av information och instruktioner. I detta fall gällde att presentationen skulle ta 8 minuter och att ytterligare 2 minuter fanns för frågor. Jag anpassade en tidigare presentation och testade den nio gånger på Bodil som har ett stoppur i sin nya klocka. Första gången hann jag till bild 13 av 22. För att ni ska förstå hur svårt det är att få fram ett budskap på begränsad tid vill jag berätta en skröna om världens kanske störste talare, Sir Winston Churchill. Han blev en gång uppvaktad av Londons Publicistklubb som undrade om han kunde tänka sig hålla ett anförande på fem minuter under deras 100 års jubileums bankett. ” Tyvärr inte, jag har inte den tiden tillgänglig, men om jag får tala i 30 minuter ställer jag gärna upp. Med andra ord det kräver väldigt mycket tid att förbereda om man inte tillåts floskler och upprepningar.

Det hela avlöpte bra och väldigt många människor kan nu för första gången sätta Tranemo kommun på kartan. En personlig bedömning är att insatsen har ett marknadsvärde i storlek med vad ett bygglov för ett plank kostar i vår kommun, 13 500 kr.

Trots 60 års erfarenhet av att tala inför publik är det fortfarande en rejäl anspänning varje gång, speciellt de sista 10 minuterna innan det är dags. Jag upplevde en fantastisk historia kring denna nervositet 1990. Glasbruket skulle fira 250 år och det var planerat festligheter varje dag under en hel vecka. Timmarna före öppningsbanketten för ett par hundra speciellt inbjudna gäster hade vi en sista check av ljud, ljus och körschema. Min chef som skulle hålla öppningsanförandet (innan Joe Labero tog över) medgav att han var ruskigt nervös. Han tröstades då av den inhyrde moderatorn som talade om att det är alla talare och så berättade han följande historia. Richard Burton en av de största skådespelare världen sett hade avslutat sin utbildning på en flerårig scenskola och hade gått er år utan att få någon roll. Men en dag hände det, han fick en liten roll där han under en 3 timmars föreställning skulle gå rätt över scenen hållande en ros i ögonhöjd och dra in doften och därefter uttrycka ”det doftar kvinna”. En månad före premiären började han träna på rollen varje dag. Så var det dags och hans nervositet hade växt till obeskrivliga höjder när han intog scenen och levererade repliken perfekt. Då exploderade publiken i ett gapskratt. Han hade glömt rosen! Min chef blev något lugnare och det hela gick galant hela kvällen utom för den tyska direktörsfrun som Labero tog av behån.

Slutligen, i natt hade jag en fantastisk dröm. ”En kvinna ringde upp mig och berättade att hon vunnit två miljoner på Lotto och hon hade bestämt sig för att skänka 200 tkr till Parken så att vi kan lägga konstgräs på den nya ytan.” Nu, söndag kväll sitter jag fortfarande och funderar på om det var en dröm. Jag minns detaljer från samtalet där hon berättade att numer är hennes regelbundna besök tillsammans med de tre barnbarnen livets krydda.

Vi hörs om en vecka.

Kjell