Blog

När väl pandemin är över kommer vi få uppleva en sällan skådad entusiasm och glädje. Våra behov av att umgås kommer explodera och i bästa fall har vi lärt oss att inte ta allt för givet och istället visa uppskattning och medmänsklighet i högre grad. I takt med att våren och sprutorna är på väg kan jag tydligt märka en försiktig optimism. De som åt välgrillad hamburgare på Glasets Hus i fredags hade många likheter med ”kosläpp” och i vår park kryllade det av besökare sista dagarna i februari.

I takt med allt längre dagar dyker tanken på vår Attefall upp. Det orsakar blandade känslor. Jag är född dålig förlorare och det är bara att konstatera att i matchen mellan mig och Falkenbergs kommun kring vem som ska betala flytten så leder kommunen klart en bit in i andra halvlek. Men, som ni kanske minns låg Sverige under med 4-0 och klarade oavgjort mot Tyskland i VM-kvalet 2012. Å andra sidan ser jag naturligtvis fram emot att kunna erbjuda härliga barnbarn ett trevligt boende när semestrar och lov infinner sig.

I veckan hade jag ett möte där jag bland annat passade på att utveckla en av de ledstjärnor jag tror på när det gäller ledarskap. De bästa ledarna är de som gör sig själva umbärliga. När du som chef kan vara borta över en längre tid och din organisation presterar som vanligt, då har du lyckats. Då har du delegerat, stimulerat, engagerat dina medarbetare på ett sätt som fått dom att växa och din organisation presterar bättre än någonsin.

OBS. Jag är inte själv ett föredöme, har tydliga tendenser att ”göra en sista koll”, men jag har ju många år på mig att förbättra detta.

Sen eftermiddag skickade jag en inbjudan till Jonna och Maja. En heldag på Glasets Hus. Om ni vill deltaga på lunchen får ni höra av er.

Kjell

Hej, fortsätter om än något ansträngt att hålla en optimistisk ton och börjar därför med två härliga möten jag fick uppleva under fredagen. Jag satt fördjupad i datorskärmen på kontoret då det plötsligt stod två flickor mindre än en meter från mig. De var typ 5 respektive 3år. Samtalet gick så här:

” Vad heter du? Kjell. Vad gör du? Jag jobbar. Men du tittar ju på datorn.

Och var bor ni någonstans? Norra Strömgatan, jag tror det är nummer 6. Vi ska åka till Ronneby och hälsa på vår mormor.

Varför har du så lite hår? Jag är så gammal. Min mormor är inte så gammal.”

Strax dök mamman upp och hon berättade att de var från Alingsås och de hade varit på Glasets Hus många gånger. De älskade stället. Jag tipsade om parken till sommaren men det var onödigt. De hade varit där en halvtimme innan de belönades med fika.

Lite senare kom en av våra äldre volontärer in och sa att de fått lite pengar över denna månad och han undrade hur de gör för att skänka en slant till kommande tillbygge av parken. Förstår ni hur lätt det är att återgå till datorn och jobba vidare för att framgångssagan Glasets Hus fortsatt ska kunna utvecklas.

På samma tema; under veckan gick jag och riktigt kände efter om jag möjligen inte har ont i någon tand. Anledningen var att jag då personligen skulle få tillfälle att tacka för en storslagen gåva till parken.

Kommande vecka kommer gå i förberedelsernas tecken. Vi ska arrangera ett After work event som till punkt och pricka kommer följa alla aktuella råd och föreskrifter. Utanför huset grillar Peter och Mangan härliga burgare från Säteriet. Vi erbjuder bord för fyra personer utomhus och var ni än önskar inne i huset. Kanske ni vill sitta i hyttan eller mitt i pågående utställning. Boka!

Idag firar vårt yngsta barnbarn sin födelsedag, nio år. Hans far berättade att födelsebarnet hade under gårdagen varit på ICA och köpt en flaska cider inför den stora dagen och framfört följande önskemål på födelsedagsmeny, omelett till lunch och fisksoppa på kvällen.

Slutligen kan jag avslöja att jag startat ett tipsbolag där vårt äldsta barnbarn förväntas vara den store experten. Tyvärr måste jag meddela att det är få bolag som har upplevt en så dålig start. Igår kändes det som vi ”walked alone”

Hörs om en vecka

Kjell

De senaste veckorna har jag fått alltfler frågor kring hur det går med min skidkarriär så därför kommer här en helt aktuell uppdatering i sammanfattning;

• Förutsättningarna är helt optimala. Sol, vackert väder, lättvallat och fantastiska spår
• Har nu åkt 19 dagar i följd
• Nådde i onsdags drömgränsen när jag åkte 6 km på 36 minuter
• I fredags körde jag för första gången i år en mil
• I torsdags föll jag handlöst med ansiktet rätt ner i det välpreparerade snöbädden. Lite blod och skrapmärken samt ett svullet knä blev resultatet. Vad värre var, jag tappade minst en minut.
• Det står nu helt klart att min styrka som skidåkare ligger i att åka en lång slakmota åt fel håll. Jag uppnår svindlande hastigheter och känner mig som Gunde Svan inkluderat ståpäls.

Jag har ju tidigare lovat att försöka vara positiv men jag måste medge att för varje vecka som går ökar oron för hur projekt Glasets Hus ska ta sig igenom denna utmaning pandemin orsakar Men löften är till för att hållas så jag tar fram en trevlig berättelse från min direktörstid. Tillsammans med hustrun var jag bjuden till en fantastisk utomhuskonsert nere i Skåne. Robert Wells var en av stjärnorna minns jag. Mitt bestående minne från denna kväll är dock en fantastisk middag efter konserten i en underbar slottsmiljö. Det var ett femtiotal gäster från näringslivet och jag hade den stora förmånen att sitta vid samma bord som en av den tidens mest kända och framgångsrika företagsledare. Det visade sig att han var en oslagbar historieberättare. Han var född i Skaraborg och han underhöll oss med ett antal härliga historier som utspelade sig ute i landsbygden och handlade ofta om snåla bönder. Jag minns speciellt den här: ”En lantbrukare blev plötsligt och oväntat mycket sjuk och avled i hemmet innan han fick någon vård. Samma dag sent på kvällen satt den sörjande änkan ensam och förtvivlad vid köksbordet då hon hörde det knackade på dörren. Hon öppnade och där stod bonden från granngården som hade tagit av sig sin skitiga Arla keps för att visa vördnad och så sa han; jag beklagar sorgen…han sa möjligen inte något om en burk färg?”

Så över till pandemin. Jag har i grunden en optimistisk inställning till det mesta. Det innebär att jag har tagit varje halmstrå av positiva nyheter om pandemin sedan ett år tillbaka. Antalet halmstrån jag plockat hade räckt till att bygga en julbock i Gävle men tyvärr har också min bock gång på gång bränts ner. Men skam den som ger sig. I sommar kan vi åter arrangera bröllop i Glasets Hus.

Slutligen kan jag berätta att skidskyttesprint herrar är den idrottsgren jag uppskattar mest men just innan pressläggning kom jag ihåg att 10000 meter skridskor är en av mina absoluta favoriter. Idag blev Nils världsmästare och jag minns som igår Tomas Gustavsson och Johnny Nilsson. Jag minns när jag satt på mitt pojkrum och antecknade varvtider efter att lyckats få in direktsändning från NRK på min egen begagnade radio. Jag kan fortfarande höra den norske kommentatorn, han lät ungefär så här; ”Kuppern må gå på en förrund for å komma slik i sammandraget”

Vi hörs

kjell

Jag fortsätter med att undvika gnäll och gör allt för att hitta och förmedla ljusglimtar. I fredags stötte jag på en gammal golf vän som satt och fikade på Glasets Hus. Varje gång vi möts kommer jag tänka på en underbar händelse som han berättade för mig i samband med en golfrunda. Han hade en gång haft förmånen att lyssna till en av världens största golflegendarer, Gary Player från Sydafrika, som kåserade kring episoder från sitt liv på golfbanor runt om i världen. Händelsen utspelade sig på en av Skottlands mästerskapsbanor och han hade anlitat en caddie från hemmaklubben. I Skottland ska en golfrunda ta cirka tre timmar medan övriga världen ofta passerar fyra timmar. Redan efter några hål började caddien visa sin irritation över hur lång tid varje spelare tog på sig inför varje slag och han suckade högt när spelarna höll på att läsa puttarna från alla väderstreck. Irritation växte för varje hål och när de efter fyra timmar stod på utslagsplatsen till hål sexton försökte Gary Player sprida lite bättre stämning genom att peka på en fantastisk villa som man såg på en höjd i närheten till banan och sa med beundran i rösten, ”vilken underbar villa, vem bor där? ”Caddien tittade upp och replikerade, ingen aning, den fanns inte där när vi startade rundan”

Och nu mina vänner har jag äran att dela med mig en världssensation. Efter ett års idogt arbete har jag lyckats få en intervju med före detta presidenten Donald Trump. Jag fick skicka frågorna via mail och han besvarade dom inom en vecka. Här kommer en kopia på intervjun.

1. Sextio domstolar har nu tillbakavisat dina påståenden om valfusk. Anser du fortfarande att du vann valet? Vilken oerhört dum fråga, jag är Donald Trump, den störste presidenten USA någonsin haft. Titta bara på hur många anhängare jag hade på mina valmöten och detta trots att folk uppmanades till att undvika folksamlingar.
2. Tror du det förekom valfusk även i de stater du vann valet? Absolut inte, där bor det äkta och hederliga amerikaner.
3. Du beskrev i det längsta att pandemin var enbart en vanlig årsinfluensa. Är det något du ångrar idag när nästan en halv million har mist livet. De siffrorna kommer från illasinnad press. Inget land har hanterat detta bättre än jag gjort och jag kommer gå till historien som den som tog fram vaccinet i rekordfart
4. Står du fast vid att du älskar de som stormade Capitolium. De som stormade var vänstersympatisörer, mitt folk försökte stoppa dom. Nu svarar jag inte på fler dumma frågor.

Låt mig avsluta på bästa tänkbara sätt. I veckan kom det en inbetalning till GH på några tusen med texten ”En droppe i havet”. Avsändare två av våra redan legendariska äldre volontärer. Hoppas dom får sina sprutor snart så vi kan njuta av deras närvaro.

Kjell

Jag tycker att det är allas vår skyldighet i dessa tider att uppmärksamma ljusglimtar i vardagen och sprida dessa till nära och kära. Så därför börjar jag idag med att förmedla några sådana upplevda händelser från den gångna veckan.

I fredags hade jag äran att förmiddagsfika med delar ”järngänget” på Hagatorpets skidstadion. De hade ett avbrott i sitt jobb med att skapa fantastiska förutsättningar för alla sina gäster. Den senaste kylan hade gjort det möjligt att producera rekordmycket snö och det kändes som man var i fjällvärlden när man passerade målområdet. Skämten haglade och det gick inte att ta miste på trivseln och stoltheten i gänget. Jag kommer inte bli förvånad om dom kommer arrangera en tävling på midsommarafton. Bestämmer dom sig för det så är jag säker på att dom fixar det. Om så blir fallet kommer jag dock inte stå på startlinjen och anledningen är att trots flitig träning är jag inte tillräckligt bra. För att ni ska förstå min kapacitet vill jag illustrera den med en liten filmsnutt, klicka här https://youtu.be/-TCE5cU-S14

Under veckan har det mesta handlat om få ordning på årsbokslutet. Som ni förstår uppmuntrar inte siffrorna till några glädjetjut men vi har så här långt tagit oss igenom denna utmaning om än sargade och lite blåslagna. Vår omsättning är 2,4 mkr lägre än förra året så ni förstår att vi hör till dom som hoppas på några stick i armen. Under tiden tar vi tillvara på varje tillfälle när vi får uppmuntran och det sker ofta. I tisdags satt vi och jobbade i ett folktomt hus när en av våra fantastiska volontärdamer dök upp med en ”tusenlapp” i näven och tyckte att det kunde hon minsann avstå till vårt planerade tillbygge av parken. Med glimten i ögat påpekade hon också att hon hade råd då hennes folkpension hade höjts med flera kronor. Som ni kanske förstår ger ju sådana händelser massor av energi och optimism.

För första gången på ”evigheter” visar den dagliga pandemirapportering tecken på avmattning så jag håller fast vid min prognos, i juni kan vi arrangera bröllop, bra att veta för er som går i giftastankar. Var ute i god tid med bokningen och glöm för all del inte fria först.

Var fortsatta rädda om er

Kjell