[:sv]
Ett av mina starkaste minnen från min uppväxt i Gällstad var hur jag såg fram emot söndagsmiddagarna. Lyckan bestod i att jag och min lillasyster fick dela en 33 cl Apelsin Special. Enbart mätproceduren måste varit ett skådespel för våra föräldrar och jag är helt övertygad om att ingen av oss någon gång fick mindre än 16,5cl. Denna berättelse fick våra två barn höra ett hundratal gånger under sin uppväxt men när Peter var i 12 årsåldern lät han meddela att om jag en gång till berättar detta kommer han flytta hemifrån. Så just nu är det första gången på 37 år som jag beskriver detta starka barndomsminne.

Jag skriver dom här raderna för att dela med mig om hur ofta jag under åren har blivit besviken över nya generationers oförmåga att känna och visa uppskattning. Det är absolut ingen förebråelse utan det är en form av medlidande med att många ungdomar idag (långt ifrån alla) kan ”ta för givet” sådant som min generation innebar höjdpunkter när de inträffade.

Hela mitt vuxna liv har jag också haft förmånen att ”vara bortskämd” men jag försöker fortfarande hålla min barndoms värderingar vid liv.

Mitt engagemang i Glasets Hus innebär att jag på nytt fått chansen att umgås med människor som har förmågan att känna tacksamhet och visa det. Jag har valt att personligen engagera mig djupt i fyra av alla nyanlända. Dom kommer från Libanon, Uganda, Irak och Syrien. Dessa människor startade sina ”karriärer” som oavlönade diskare och städare på Glasets Hus. Idag njuter 30000 besökare av kokkonsten från en av dessa numera vänner. En av dom rapporterar gång på gång om lönehöjning på den stora cementfabriken samtidigt som han gång på gång upprepar att han vill hjälpa oss volontärt så mycket som möjligt. Han är minst sagt duktig på att visa och känna uppskattning för den hjälp han fått på vägen till ett nytt liv. I början av veckan kom en av dom glädjestrålande för att berätta att han klarat svenskt körkort och jag är helt säker på att han inom något år är en välutbildad sjuksköterska (han har bestämt sig). För inte så länge sedan flydde han krigets Syrien och nu visar han också en näst intill jobbig uppskattning av den hjälp han fått för att ta sig fram genom den svenska byråkratin. Slutligen vill jag berätta om min vän från Uganda som jag har daglig kontakt med från hans fortsatta ambition att etablera sig inom den tuffa IT-branschen i vår idag gemensamma huvudstad

Jag hoppas att du som läser det här förstår den enorma tillfredsställelse jag känner när dessa människor gång på gång visar uppskattning. Tillfredsställelsen handlar om att åter få se människor som uppriktigt visar och känner glädje och uppskattning för relativt enkla saker.

Efter detta något filosofiska inlägg vill jag rapportera att vi nu serverat 1441 julbord och har bokningar för ytterligare 5-600 hundra.. Personalen och våra volontärer är på fortsatt gott humör och det beror främst på att vi aldrig tidigare fått så mycket positiv feedback. Stämningen kombinerat med mycket hög kvalitet är vårt framgångskoncept. Det finns platser kvar.

Hörs om en vecka. Kjell[:]