Här kommer del 2 i berättelsen ”Flykten från Charkiv:
Nästföljande tre dagar minns jag som i dimma. Dygnet runt var jag fullt påklädd i vinterjacka och skor. Emilia var aldrig mer än en halvmeter från mig. En kväll efter att marken skakat bad jag till Gud att han skulle låta oss dö innan jag blev mentalt otillräknelig. Min far vägrade lämna huset och komma till oss. Han hade tappat all lust att leva vidare. För var dag som gick var det några i gruppen som tog mod till och flydde från källaren. Jag kunde inte besluta mig, skulle jag riskera Emilias liv och vart skulle jag fly. Kvällen den 3:e mars fick jag ett meddelande från en vän som erbjöd skjuts i sin bil nästföljande morgon. Efter en lång diskussion med Joseph bestämde jag för att tacka ja. Jag fick besked om att jag måste vara klar exakt 06.20 och att det var mycket riskfyllt. Den natten sov jag inget alls. Det var utegångsförbud fram till 06.00 så då sprang ja över till vår lägenhet för att ta farväl av pappa och hämta några extra filtar. Pappa bara grät men tyckte jag gjorde rätt. Exakt 06.20 kom bilen och min väns make och två vakter nästan slängde oss in bilen. Det hela tog bara några sekunder. Det hade börjat snöa ymnigt och vägarna var mycket hala. Trots alla bilder jag sett var jag inte förberedd på den verklighet jag fick bevittna från bilen. Byggnad efter byggnad i ruiner, det kändes overkligt. Jag minns att jag fick en känsla av ett dockhus då jag såg ett hus där hela framsidan hade rasat och man kunde se in i lägenheterna. När vi lyckats lämna staden med målet Dnipro 22 mil bort gjorde vi det tillsammans med tusen och åter tusen med liknande upplevelser. Vid elvatiden nådde vi staden och jag förbluffades av att se människor ute på gatorna men köerna till bankautomater och livsmedelsaffärer var långa. Min vän hade ordnat ett kontor där vi fick vila över natten. Det var iskallt men jag sov några timmar i följd för första gången på en vecka. Jag hade tagit avsked och tackat mina räddare.
Jag lyckades få en skjuts till centralstationen och vi kom dit vid elvatiden. Vi fick inte gå in i byggnaden, den vaktades av soldater som gång på gång sköt i luften i försök att få lugn på oss tusentals som stod där i kylan och snöfallet. Efter cirka 6 timmar släpptes vi in och då utbröt ett fullständigt inferno. Den enda liknelse jag kan göra är från filmen om Titanic. Ett slags stängsel var uppsatt på perrongen för att skydda från att ramla ner på rälsen. Det revs ner omedelbart. Jag hade inte en chans att ta mig fram och vid ett tillfälle tappade jag greppet om Emilia men lyckades undvika den katastrofen. Jag var nu mycket nära att missa en plats och jag grät och vädjade till en vakt och som en av de absolut sista kom vi in tåget. De första timmarna fick vi sitta på golvet i korridoren men sedan fick vi plats tillsammans med 14 andra i en kupé avsedd för fyra. Tåget gick mycket sakta och allt var becksvart. Vid fyra tillfällen blev vi stoppade av soldater som visade sig vara våra egna som kontrollerade att det inte var fienden. Då fick vi order om att hålla för barnens munnar och vara helt tysta. Vi fick vatten några gånger och jag tror att Emilia också fick några kex vid ett tillfälle. När resan pågått i tjugo timmar var vi framme i Lviv. Jag lyckades komma med en minibuss som körde oss till gränsen. Vi kom dit klockan tre den 6:e mars och det fortsatt snöade och var cirka 0 grader. Vi fick ställa oss i en kö utomhus som var cirka 300 meter lång. Tolv timmar senare var vi först i kön. Jag förstår inte och kommer aldrig förstå hur jag lyckades uthärda dessa timmar. Det var märkligt, jag kunde inte känna kyla eller hunger, jag hade bestämt mig, skydda Emilia. Strax efter fyra på natten stod vi på polsk jord.
Berättelsen fortsätter nästa vecka. Tack till er som swishat pengar för att visa solidaritet. Jag lovar er att ni ska få både tack och en redovisning av hur dessa gåvor använts. Än är det inte för sent att vara med på denna insats.
Slutligen några glimtar från det ”normala” tillståndet.
På torsdag är det dags att få lyssna till IVA- sköterskan på Glasets Hus. Kom i tid.
På fredag har vi en fullsatt Quizkväll
Det måste varit minst tusen gäster i parken över helgen.
Vänlgen
Kjell
