Här kommer del 3 av berättelsen ”Flykten från Charkiv”.

Vi befann oss alltså på polsk mark och när jag insåg detta kändes det som alla krafter var slut. Jag hade haft Emi på ryggen i timmar. Det första jag gjorde var att slänga våra smutsiga filtar och rutten frukt. Vid passkontrollen var det ingen kontroll alls utan bara vänliga tjänstemän som gav barnen godis och vatten. Sedan togs vi ombord på en buss och tio minuter senare var vi framme.

När vi steg in i förläggning som var en jättebyggnad som kanske varit köpcenter och det fanns minst 1000 madrasser på golvet. Ljudnivån och lukterna var överväldigande. Vi kröp ner på en madrass och nu var klockan fem morgonen den 8:e mars. Inom en minut sov vi båda. Klockan nio vaknade jag helt förvirrad och ljudnivån var obeskrivlig och toaletterna kan jag inte beskriva. Min telefon var urladdad så jag kunde inte kontakta någon för att berätta att vi var i säkerhet. Efter en lång väntan i kön till laddningsstationen kunde jag åter nå omvärlden. Bodil/Kjell hade bokat hotell i Krakow som låg 25 mil bort, hur skulle jag ta mig dit. I timmar försökte jag hitta en lösning och till slut gjorde jag en skylt med texten ”Mamma med litet barn Krakow”. Plötsligt vände lyckan, ett ungt par kom fram erbjöd sig att ta os till Krakow så nu vet jag hur änglar ser ut. Klockan var nu cirka tre på eftermiddagen och när vi åkt en stund såg jag för första gången på 12 dagar solen och en blå himmel, det var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Efter någon timma stannade vi vid en Mac Donalds och jag lovar att jag aldrig mer kommer få besöka en finare restaurang. Emi fick syn på en lekplats utanför och hon fick gunga och hoppa en stund. Äntligen fick jag se ett leende i hennes ansikte. Vid sjutiden kom vi till hotellet och det svårt att förklara känslan av att få duscha för första gången på 12 dagar. Vi hade samma kläder på oss som vi bar när vi lämnade vår bostad 12 dagar tidigare. Vi åt och sedan var det dags att krypa ner i en gigantisk dubbelsäng Under förmiddagen handlade vi lite kläder och sedan vilade vi fram till det var dags att åka till flygplatsen. Biljetterna var redan betalda av Glasetshus gemenskapen. 23.30 den 9:e mars landade vi på Landvetter. https://youtu.be/6GZ2hXiC5xI

Jag har länge funderat på en sak och idag delar jag mig av dessa tankar. I min roll på Glasets Hus har jag under de sista 10 åren haft uppdraget att vädja om ekonomisk stöttning, nu senast Ukraina. Gång på gång slås jag av ett återkommande mönster. Medelåldern på de som bidrager uppskattar jag till 71,3 år. Enstaka under 50 år dyker upp då och då. Hur kan det vara så. Allt fler unga familjer har tillgång till 35-40 tkr per månad medans den äldre givmildare generationen oftast har kanske hälften av detta och ändå gång på gång osjälviskt delar med sig. Om mina iakttagelser är korrekta så gör det mig bekymrad. Har vår generation inte lyckats med att föra över det självklara att visa engagemang för samhällsutveckling och för de som befinner sig i nöd. Jag hoppas mina iakttagelser är felaktiga.

Att vara ansvarig för Glasets Hus är naturligtvis ett hedersuppdrag men jag måste erkänna att ibland kan det bli för mycket av det goda. Inför lördagen hade vi haft stora problem med att bemanna på grund av covid och en planerad ledighet. Fredag kväll hade vi allt under kontroll för att klara en välbesökt lördag och en konferens, ett 70-årskalas och ett 40-årskalas. Lördag 07.03 gick all planering åt helsicke.

Vi svarade att de är välkomna utan att ha en aning om hur detta ska gå till. Efter otaliga samtal med Bodil hade vi kommit fram till tre små problem. Vi hade ingen lokal, vi hade inte tillräckligt med mat och vi hade ingen personal.

Klockan 12.30 rullade 3 bussar in på vår parkering och innan de steg ur bussarna möttes dom av en leende Oksana som hälsade dom välkomna och förklarade hur vi planerat för denna spontana måltid.

Vid tretiden for bussarna vidare mot Oslo och jag måste erkänna att alla de tack och kramar gjorde mig berörd och generad samtidigt som vreden mot de som orsakat detta fortsatt ökade i styrka.

https://youtu.be/lUtHqI1dzhc

TACK och åter TACK till:

  • Folkets Hus för att vi fick låna lokalen
  • ICA-Rasmus som skänkte maten
  • Och ännu större tack till er tiotal volontärer som lämnade allt för att hjälpa till

Jag kan inte låta bli att tänka på Markusevangeliets 6:e kapitel.

En omtumlande vecka avslutades med ett härligt 4 -årskalas.

Vi hörs

Kjell