Nu sen söndagseftermiddag känns det som morgondagens extra vilodag kommer väldigt lägligt. Den gångna veckan har varit fylld av utmaningar som vi tagit oss igenom med äran i behåll. Funkisfestivalen besöktes av flera hundra barn och jag hade verkligen planerat extremt noggrant för att undvika trängsel och besvikelser för våra gäster. Vad jag inte förstått i tillräcklig utstäckning var att våra gästers olika intressen och förmåga var minst sagt varierande så redan dag 2 slängde jag mina word dokument i papperskorgen och tillsammans med Bodil, Juan/Johanna från kommunen och våra volontärer övergick vi till att improvisera så att vi långt som möjligt kunde tillgodose de individuella önskemålen. Trots någon regnskur kunde man ta på den goda stämningen och höra spontana glädjetjut. Lyckan när man träffade padelbollen, när man kunde svaret på tipspromenadfrågan och kanske störst stolthet fanns hos de barn som fick blåsa sitt eget glas. Alla dessa känslor kom till uttryck när kulturchef Juan lät en tioårig kille sköta stråken på sin cello och Juan tog hand om ”den övre delen”. Plötsligt hände något, allt stämde och ljuv musik uppstod och vi kunde ana några tårar hos båda spelmännen. Nästa år satsar vi ändå mer. Tack Ardagh, Sparbanken och Mathyttan.
Efter avslutad festival var det dags att börja ladda för en om möjligt än mer krävande uppgift. I går var jag bjuden på ett fantastiskt trevligt födelsekalas på Glasets Hus. Vi var cirka 60 gäster som njöt av italiensk buffé, Husbandet och trevligt umgänge. Födelsedagsbarnen njöt av all uppskattning och frågan är om inte den yngre hade druckit lite vin för han fick springa ifatt bussen som tog gästerna hem i den nästan ljusa natten. Min inbjudan var villkorad till att jag skulle leda en Quiz . Men av någon anledning fick jag för mig att ta chansen till en gruvlig revansch efter sjuttio år av förnedring.
Jag berättade för gästerna att jag 1952 började min skolgång i Gällstads nybyggda skola. Jag trivdes bra med ett förskräckligt undantag. En gång per termin fick vi barn en och en och ställa oss jämte fröken som satt vis sin orgel och så skulle jag sjunga typ ”Uti vår hage där växa”. Oftast bröt hon spelandet där och jag fick rodnande konstatera inför kamraternas fnissande att jag återigen fick beteckningen – i det kommande betyget. Så igår kväll tog jag chansen som inledning till frågesporten, jag sjöng första versen av Flottarkärlek iklädd keps precis som Snoddas. Idag är jag fullständigt nedringd av arrangörer som vill att jag komma och sjunga på deras scener. Där fick du dig allt fröken Larsson!
Vänligen / Kjell
