[:sv]

Så här på årets sista timmar ska jag överraska med att berätta en ”lumparhistoria”. För några veckor sedan fick jag en inbjudan till en återträff på regementet i Borås. De inbjudna var cirka 100 herrar som ryckte in för tjänstgöring 1965. Vi var ”utvalda” på så sätt att vi vid fullgjord tjänstgöring titulerades sergeanter. Utbildningstiden var 444 dagar. Jag kan fortfarande inte förstå hur mitt övergripande minne från dessa 15 månader är positiva. Med dagens mått mätt utsattes vi för minst sagt stora påfrestningar både mentalt och fysiskt. På något sätt accepterades detta och kompenserades av det kamratskap som skapas när man tvingas vara nära och beroende av varandra. Jag vet att det låter konservativt men visst hade många av dagens ungdomar haft nytta av att ha gjort ”lumpen”. Men nu över till berättelsen. Ett av mina befäl var rustmästare Arne ”Taikon” Eriksson. Det var en man i 50-års åldern som en gång varit världsmästare i militär femkamp och hela hans kropp utstrålade styrka och muskler. Han tyckte att det ”daltades” för mycket med soldaterna och han missade aldrig ett tillfälle att berätta för kompaniet hur bedrövligt dåligt tränade elitspelare i fotboll var. Han visste att jag då var i Elfsborgs A-trupp och varje dag levererade han pikar som ”kan soldat Karlsson och Andersson hålla ett öga på 031 Svensson om han stupar under vår marsch ut till Osdals lada. Jag replikerade så gott jag kunde och det utvecklades till en ”humörhöjare” för hela kompaniet. En morgon när vi ställt upp på raka led sa han plötsligt, ”jag utmanar härmed fotbollsstjärnan 031 Svensson på 5 km löpning och jag förbehåller mig rätten att välja bana med tanke på min höga ålder. Jag var inte sen att anta utmaningen, en chans att äntligen få slut på skitsnacket om oss fotbollsspelare. Det hör till saken att jag då var utomordentligt vältränade under bl.a. Dan Waern ledning och jag hade imponerande testvärden. Det beslutades att kampen skulle gå av stapeln kl.17.00 en fredag, det vill säga när helgpermissionen just började. Intresset var stort och väldigt många valde att stanna kvar på regementet för att få bevittna när någon äntligen satte ”Taikon” på plats. Tävlingsreglerna var sådana att jag de första 3 km bara skulle hänga på och därefter var det fritt fram för mig att gå för fullt tillbaka till regementet. De två första kilometrarna var ”lätta” och jag började planera för fartökningen. Då kom vi in på en gigantisk mosse och han ökade farten markant. Det verkade som han flög medan jag gång på gång trampade ner i dyn. Redan efter hundra meter var jag desperat och såg att det blivit en lucka på minst 10 meter. Jag kände paniken stiga och när luckan fortsatte att växa såg jag framför mig den enorma förnedring jag hade framför mig vid det väntande målet. När jag väl stapplande nådde målet såg jag inte rustmästaren utan bara den stora samlingen av åskådare varav säkert många hade förlorat pengar på vadslagning. Då fick jag syn på han i full fart med att göra tvåhundra armhävningar innan han skulle ta en ny ”joggingtur”. Jag avböjde att följa med. Vi blev fortsatt mycket goda vänner under hela min militära bana.

Nu vill jag önska er ett mycket givande 2020. Själv har jag ställt samman mina nyårsönskningar som förutom god hälsa för nära och kära ser ut så här:

  • I november väljs en efterträdare till Donald Trump
  • Att partierna i mitten av svensk politik tar sig samman och synar konsekvenserna av dagens populism
  • Att Elfsborg blir ett stabilt lag på övre halvan
  • Att vi fortsatt orkar skapa förutsättningar för utveckling av Glasets Hus/Parken

Vi hörs nästa decennie

Kjell[:]