De senaste veckorna har jag fått alltfler frågor kring hur det går med min skidkarriär så därför kommer här en helt aktuell uppdatering i sammanfattning;

  • Förutsättningarna är helt optimala. Sol, vackert väder, lättvallat och fantastiska spår
  • Har nu åkt 19 dagar i följd
  • Nådde i onsdags drömgränsen när jag åkte 6 km på 36 minuter
  • I fredags körde jag för första gången i år en mil
  • I torsdags föll jag handlöst med ansiktet rätt ner i det välpreparerade snöbädden. Lite blod och skrapmärken samt ett svullet knä blev resultatet. Vad värre var, jag tappade minst en minut.
  • Det står nu helt klart att min styrka som skidåkare ligger i att åka en lång slakmota åt fel håll. Jag uppnår svindlande hastigheter och känner mig som Gunde Svan inkluderat ståpäls.

Jag har ju tidigare lovat att försöka vara positiv men jag måste medge att för varje vecka som går ökar oron för hur projekt Glasets Hus ska ta sig igenom denna utmaning pandemin orsakar Men löften är till för att hållas så jag tar fram en trevlig berättelse från min direktörstid. Tillsammans med hustrun var jag bjuden till en fantastisk utomhuskonsert nere i Skåne. Robert Wells var en av stjärnorna minns jag. Mitt bestående minne från denna kväll är dock en fantastisk middag efter konserten i en underbar slottsmiljö. Det var ett femtiotal gäster från näringslivet och jag hade den stora förmånen att sitta vid samma bord som en av den tidens mest kända och framgångsrika företagsledare. Det visade sig att han var en oslagbar historieberättare. Han var född i Skaraborg och han underhöll oss med ett antal härliga historier som utspelade sig ute i landsbygden och handlade ofta om snåla bönder. Jag minns speciellt den här: ”En lantbrukare blev plötsligt och oväntat mycket sjuk och avled i hemmet innan han fick någon vård. Samma dag sent på kvällen satt den sörjande änkan ensam och förtvivlad vid köksbordet då hon hörde det knackade på dörren. Hon öppnade och där stod bonden från granngården som hade tagit av sig sin skitiga Arla keps för att visa vördnad och så sa han; jag beklagar sorgen…han sa möjligen inte något om en burk färg?”

Så över till pandemin. Jag har i grunden en optimistisk inställning till det mesta. Det innebär att jag har tagit varje halmstrå av positiva nyheter om pandemin sedan ett år tillbaka. Antalet halmstrån jag plockat hade räckt till att bygga en julbock i Gävle men tyvärr har också min bock gång på gång bränts ner. Men skam den som ger sig. I sommar kan vi åter arrangera bröllop i Glasets Hus.

Slutligen kan jag berätta att skidskyttesprint herrar är den idrottsgren jag uppskattar mest men just innan pressläggning kom jag ihåg att 10000 meter skridskor är en av mina absoluta favoriter. Idag blev Nils världsmästare och jag minns som igår Tomas Gustavsson och Johnny Nilsson. Jag minns när jag satt på mitt pojkrum och antecknade varvtider efter att lyckats få in direktsändning från NRK på min egen begagnade radio. Jag kan fortfarande höra den norske kommentatorn, han lät ungefär så här; ”Kuppern må gå på en förrund for å komma slik i sammandraget”

Vi hörs

kjell