Som ni förstår är jag en person som bara måste vara uppdaterad om vad som händer och sker. Det innebär att den digitala utvecklingen är en gudagåva för mig. Tänk att befinna sig ända nere i Falkenberg och klockan 16.01 få information om hur många lunch Glasets Hus serverat idag, hur många har löst entré och så vidare. Via några ”klick” på mobilen har jag fullständig koll. Ja, jag vet att det finns avarter av denna explosionsartade utveckling, precis som med all utveckling, men när de positiva effekterna så överlägset överstiger de negativa så är begreppet gudagåva på sin plats. Om ni inte håller med så vill jag jämföra tonårsföräldrarna förr och nu. Första festen och sova över hos en kompis. Herregud, hur ängsliga var vi då. Idag kan tonåringen nå sina föräldrar och vice versa på några sekunder.

Jag tycker att jag utnyttjar tekniken maximalt. Jag är intresserad av samhällsfrågor/politik och innan de flesta stigit upp har jag läst nyheter och ledarskribenter, senaste nytt från CNN, BBC, SVT och en dag i veckan STT.

Mina funderingar handlar mest om hur kan populistiska partier i land efter land vinna framgångar. Jag blir livrädd när uppenbara lögner vinner nya anhängare. Praktexemplet är naturligtvis Donald Trump, men även i vårt land tillåter sig ledande politiker att beskriva ett land i förfall. Ibland tänker jag, ”hur jävla dum får man vara som inte inser bristerna i deras argumentation”. Men jag vet ju att respektera andras åsikter så jag ligger lågt med gnisslande tänder. Hallå där, jag fattar naturligtvis att många beslut kunde varit bättre och att mycket kan förändras till det bättre. Men, låt oss hitta dessa lösningar med hjälp av respekt, fakta och omtanke.

När de mest kunniga ska förklara denna politiska utveckling handlar det oftast om vår rädsla för förändring och osäkerhet inför det okända och för människor som inte ser ut som vi. Jag har läst Bosse Parneviks dikt många gånger och tycker den så väl beskriver vad jag försöker säga:

En kommer hit för att fly från nöden. En kommer hit för att undgå döden.
En kommer hit av terror tvungen. En kom hit för att gifta sig med kungen.
Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar. Mest är dom snälla, andra är skurkar.
En del är ärliga, andra skumma. En del är genier, andra dumma.
Mest är dom fredliga, andra vill slåss, med andra ord: Så lika oss!
Med fel och brister, tuffa och mjuka, fast inte lika avundsjuka.
Vissa är färgade, andra är arier, som köper sin bruna färg i solarier.
Vissa är svarta, andra gula, vissa är vackra, andra fula.
Men fast dom ibland av annan färg è, är dom precis som vi i Sverige
och när dom vill jobba här är tacket, ”ni får inte jobba än för facket”.
En del är båtfolk från Vietnam, som inte kan sjunga ” we shall overcome”
och inte kan ”rulla di rulla ” som vi, och dom blir sällan fulla som vi.
En del är mer judar än vi, en del har andra gudar än vi.
En del söker lugnet i stället för bråket, det enda vi svenskar kan bättre är språket.
Det sägs att vi stammar från Adam & Eva, som inte var svenskar – men ja må dom leva!

Nu förstår jag att många läsare tycker jag är för seriös så låt mig avsluta med en trevlig berättelse som bekräftar vår oförmåga att hantera avvikelse från invanda rutiner:

Bonden Algot bodde och brukade sin gård på Varaslätten. Han hade två mjölkkor och varje morgon tio i sju ställde han mjölkkrukan på sin vagn och tog den ner till ”mjölkabordet.” Mjölkabilen kom klockan sju och som mest hade den kommit 3 minuter för sent under alla år han hade varit leverantör. Då inträffade katastrofen: Morgonen den förste september 1939 var Algot på plats fem i sju med den välfyllda mjölkkrukan. Han stannade alltid kvar tills den var lastad och denna dag hann klockan bli fem över sju han kände redan ett slags oro i kroppen. Tjugo över sju och fortfarande ingen bil i sikte och Algots känslor kan bäst beskrivas med panik och ångest. Tjugo i åtta var han svimfärdig när han hörde motorbullret. Bilen tvärnitade och chauffören slet upp dörren och skrek ”tyskera har gått in i Polen”. Algot tog tag i krukan och slängde upp den på flaket samtidigt som han skrek tillbaka ”dä ä pojka som går upp på morna det”

Kjell