Skyll er själva, Filip och Emil gav oss en upplevelse som vi sent kommer att glömma. En god vän kommenterade i pausen ” tänk att få uppleva detta i Limmared!! Stora delar av kommunens musikelit var på plats och som mindre musikbegåvad njöt av att se deras reaktioner och beundran. Denna upplevelse kombinerat med känslan av icke restriktioner gjorde kvällen fulländad.

Jag vet, man ska inte ropa hej innan man………….men det gör jag. Pandemin är ett minne blott och som bekant är minnet kort vilket är en svaghet. I den bästa av världar borde vi lärt oss en massa under de här två åren. Vi borde ha ökat vår förmåga att visa uppskattning och tacksamhet. Vi borde förstå att vi måste betala rejält med skatt för att få den vård och omsorg vi alla någon gång behöver och tar för givet. Personligen skulle jag uppskatta en analys av hur våra politiker har hanterat pandemin. Jag tycker att vissa rikspolitiker har missbrukat sitt mandat genom att totalsåga sina motståndare och expertis enbart för att vinna politiska poäng och dessutom utan att rodna byta uppfattning när det passar.

Men som sagt, nu kör vi, tillsammans med vår härliga personal och som vanligt fantastiska volontärer planerar vi för fullt. Här kommer några av de utmaningar vi står inför innan högsommaren är här;

  • 5/3-3/4 presenterar vi riksutställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar”. En påkostad utställning som visar hur landet stannar om inte alla dessa yrkesgrupper kommer till jobbet.
  • Den 14:e maj storsatsar vi. Den traditionella trädgårdsmässan blir Trädgårds- och Hantverksmässa och vi siktar på ett hundratal deltagare.
  • En vecka senare är det äntligen dags för GLASMILEN, kanske det event som vi och många hundra har längtat mest efter.
  • 30/6-3/7 arrangerar vi tillsammans med kommunen Funkisfestival med väldigt höga ambitioner att skapa minnesvärda upplevelser för många som inte kan ta allt för givet.
  • Och så avslutas våren med Glasets Dag där firandet av 10 år med Glasets Hus kommer märkas.

Jag är som ni förstår helt uppslukad av olympiaden. Vilken ynnest att få sitta på första parkett och ta del av dessa prestationer. Och det är bara att erkänna, jag blir på gränsen till otrevligt nationalistisk. Jag trodde jag hade förstått begreppet ”att göra vad som krävs” men efter att tagit del av Nils van der Poels träningsupplägg har uttrycket en helt annan dimension. Det återstår fortfarande många höjdpunkter och just nu har jag svårt att se något som skulle göra mig lyckligare än att Frida Karlsson gör ett kanonlopp på avslutande 30 km.

Kjell