Så länge jag minns har jag haft lätt för att ta ställning till vad än det månde vara. Nu med lång erfarenhet är jag ofta mer och mer vankelmodig när jag ska tycka till. Ett lysande exempel på detta är den så aktuella frågan om organiserad brottslighet, alla skjutningar och andra illdåd. Det är naturligtvis lätt att vara överens om att detta är en minst sagt oroande utveckling. Men sedan blir det genast besvärligare att ta ställning: Vad ska vi göra åt det? När jag följer rapporteringen och när det kommer nära mig som vandalisering av Glasets Hus och Glasparken blir jag fullständigt vansinnig och är beredd att agera fysiskt om jag hittar de skyldiga. Då är jag helt inne på den nu mest populära linjen, fler poliser och hårdare straff, mer övervakning. Men, när värsta ilskan lagt sig blir jag som sagt väldigt osäker. Jag vet ju mycket väl att all erfarenhet och forskning visar att minst lika viktigt som fler poliser och straff är att satsa resurserna på att förebygga att ungdomar inte hamnar snett. Då blir det genast mycket svårare att komma med lösningar. Då handlar det om saker som arbetslöshet, trångboddhet, ojämlikhet, integration, missbruk, ja listan kan göras lång. Som sagt jag har ingen klar uppfattning eller lösning men jag begriper att det inte är så enkelt som väldigt många tycks tro. Bilden är tagen på GH:s parkering och så ser det ut minst en gång i veckan. Under sina övningar har polisstudenterna från Högskola i Borås hittat sitt favoritställe. När våra gäster och personal möts uppstår trevliga konversationer och det får mig att komma med ett radikalt förslag: Återgå till gamla tider, anställ en polis som bor och lever i Limmared och i andra tätorter också. Jag är övertygad om att denna polis som lär känna befolkningen kan hindra att det går snett enbart genom närvaro, stöttning och uppmärksamhet.
Låt mig sammanfatta mina tankar med en berättelse från 1965. Jag vikarierade som lärare ett år på Siriusskolan i Borås, en åttonde klass. Det fanns gott om elever i klassen som visade tydliga tecken på att få det tufft i livet. Slagsmål på skolgården och skolkning var en del av vardagen. När eleven varit borta mer två dagar utan anmälan skickades vaktmästaren för att undersöka saken. Vid ett tillfälle hade Toivo (fingerat) varit borta en hel vecka utan att vi lyckats finna honom. Men en dag viskade en elev till mig att han jobbade på Algots. Vaktmästaren drog iväg och en stund senare satt jag med en butter Toivo och skolans fantastiske rektor. Toivo berättade att han skulle konfirmeras några veckor senare och alla andra pojkar hade fått nya kostymer. Själv ägde han ett par jeans och en luggsliten jacka så han hade jobbat som springschas i en butik på icke skoltid och hade nästan sparat ihop så det räckte till en kostym. Men en dag när han skulle kolla sina besparingar under madrassen var allt han sparat borta och han var tydlig med att utgå från att hans far använt pengarna på Systembolaget. I denna desperata situation hade han valt att ljuga om sin ålder och fick börja jobba på Algots. Rektorn, en på den tiden känd boråsare och politiker, Wilhelm Gustavsson hade lyssnat noga och när berättelsen var över tog det några sekunder innan han sa, i morgon kl.08.00 ska du vara på plats i din skolbänk och jag garantera att du kommer ha den snyggaste kostymen av alla på konfirmationsdagen. Vad som hänt håller vi tre för oss själva. Troligtvis tog han pengarna från egen ficka.
Olympiaden är över. Tack för all fantastisk underhållning.
Vad kommer hända i Ukraina?
I morgon årsmöte på Glasets Hus kl.18.00.
Vi hörs om en vecka.
Kjell
