Idag tänkte jag berätta för er om människor jag beundrar och varför jag gör det. Jag tycker det finns två slags beundran. Den beundran man känner för till exempel Messi, Duplantis, Zelensky och många fler. Jag imponeras och beundrar deras kompetens. Men jag menar att det finns en annan slags beundran som jag gör mig än mer imponerad, den där man träffar på människor som i det tysta gör stora samhällsinsatser utan någon som helst egennytta. Och jag är väldigt glad över att få känna några av dessa vardagens hjältar, samhällsbyggarna som får alldeles för lite uppmärksamhet. Låt mig berätta om en sådan person som jag träffar regelbundet. Han har en ledande befattning på glasbruket vilket innebär att han inte kan stämpla ut klockan fyra och sen släppa jobbet fram till nästa dag. Jag träffar honom oftast uppe på Glasvallen och det är sällan vi hinner prata för han är alltid fullt sysselsatt. Nyligen noterade jag under en vecka att han satt och körde gräsklipparen vilket tar några timmar. Nästa dag såg jag han tillsammans med sin tränarkollega köra hårt med det äldsta flicklaget. Senare i veckan gick han och flyttade vattenspridare och när jag kom upp till A-lagets hemmamatch gick han linjeman. I tisdags fick jag en pratstund och passade på att gratulera till A- planens skick trots dåliga väderförutsättningar. Då berättad han att sedan flera veckor tillbaka går han upp 30 minuter tidigare för att hinna flytta alla vattenspridarna innan han går till jobbet. Jag medger att Lionel Messi är bättre fotbollsspelare, jag är helt säker för jag var denne hjältes tränare när han var 12-13 år. Jag kan också berätta att jag sedan årtionden är minst sagt irriterad på alla de föräldrar som i stället för att hjälpa till med arbete, bilresor eller pengar väljer att framföra obefogad kritik för att deras barn kommit hem och gnällt. Visa i stället respekt och tacksamhet när ni träffar på sådana människor.
Låt mig hoppa från beundran till ett annat begrepp, ”att vara priviligierad”. Det är många årtionden sedan jag på allvar insåg att jag med råge tillhör den kategorin. Jag försöker förhålla mig ödmjuk inför detta faktum och på olika sätt dela med mig I går nådde detta privilegie höjder som jag sällan eller aldrig tidigare upplevt. Sedan 46 år tillbaka har jag inte lämnat Olofsbo under en midsommarhelg men så fick jag en inbjudan att tillbringa midsommardagen på annan ort som jag tackade ja till. Kära Ers Majestäter, jag hoppas ni ursäktar, men lunchen vi intog tillsammans var som att först se ett naturprogram i svartvitt för att sedan se programmet i färg. Låt mig beskriva gårdagens upplevelse med hjälp av Per Gessles ”så kommer alla känslorna på en och samma gång”. Vår dotter hade tillsammans med sin allra bästa vän sedan femtio år tillbaka arrangera en reunion där den gemensamma nämnaren var hur tre generationer firat midsommar tillsammans. Tillställningen ägde rum långt inne i skogen och GPS var en absolut nödvändighet för att hitta fram. Väl framme möttes vi av ett scenario som inte går att beskriva på ett rättvisande sätt men ord som magiskt och hänförande platsar väl. Och ändå överträffades dessa intryck av den påtagliga känslan av gemenskap, kärlek och respekt. Höjdpunkterna avlöste varandra och jag såg ingen anledning att torka bort tårarna när Bette Midlers The Rose framfördes av sällskapets fantastiska entertainers och i bakgrunden glittrade månskenet på sjön.
Idag är jag åter tillbaka och försöker lagra minnen från gårdagen. De skuggas något av att jag inte kan sluta tänka på gårdagens händelser i Ryssland. Och tyvärr kan jag inte släppa tanken på vad kommer Putin göra nu när han rimligen är mer pressad än någonsin.
Under veckan har förstasidorna dominerats av att fem personer som betalat 2,5 mkr vardera omkommit när de färdades i en ubåt ner till Titanics vrak. Samtidigt har det funnits några notiser här och var om att ytterligare hundratals flyktingar omkommit i Medelhavet under mardrömslika förhållande. Jag vet inte hur vi ska tolka detta faktum. Kanske man kan säga att vi inte fullt utnyttjar vår empatiska förmåga.
Idag öppnade vi åter Glasets Hus efter två dagars nedstängning. Dominerande del av veckans besökare var från Tyskland och Danmark som imponerades av vår fantastiske glaskonstnär Bevan Taka och många passade på att se den nyproducerade filmen från glasbruket. Jag är ganska säker på att den kommer belönas med Guldpalmen.
Vi hörs om en vecka
Kjell
