Jag har sedan tidig ålder läst många böcker och många av dem har varit så där spännande att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Men, ingen av dessa berättelser överträffar den spänning jag upplever när jag flera timmar per dag följer den politiska utvecklingen i USA, verkligheten överträffar dikten. Som jag framfört tidigare börjar jag bli alltmer orolig över vilket högt pris vi är på väg att få betala för yttrandefriheten. Den rättigheten är ju grunden i en demokrati och jag inser svårigheterna i att begränsa den. Jag har förstått av mina barnbarn att det numer ingår i skolundervisningen att lära sig om ”faktagranskning” och jag hoppas att tillräckliga resurser läggs på detta. Jag har sett intervjuer med Trump anhängare som fullt allvarligt och aggressivt påstår att pandemin är en bluff skapad av illasinnade demokrater. Sextio domstolar har enhälligt tillbakavisat alla påståenden om fusk i valet och trots detta trots tror tiotals miljoner amerikaner att Trump vann valet. Om jag fick frågan att ta över Bidens nya jobb, jag är ju yngre, så kommer jag tacka nej. Uppförsbacken verkar oöverstiglig och han som byggt den borde straffas.

På lördag ska kväll ska jag arrangera en enkel måltid på Glasets Hus. Gästerna kommer från Uganda, Ukraina och Syrien plus några trevliga människor som engagerat sig i den så viktiga integrationsutmaningen. Fyra vid varje bord och tio meter mellan borden för er som undrar.

Under veckan har jag haft två viktiga möten som kan påverka Glasets Hus påtagligt. Kommunen har meddelat att de lägger ner turistbyrån på Glasets Hus och vi diskuterade konsekvenserna av detta. Kommunens beslut följer utvecklingen landet runt och bakgrunden är att besökare hämtar idag sin information digitalt. Vi beklagar beslutet då vi tror att vi starkt bidragit till att marknadsföra kommunens besöksmål samtidigt som vi förstår beslutet. Det andra mötet var med VG regionen och agendan var frågan om regionens intresse att engagera sig i Glasets Hus fortsatta utveckling. Mötet var stimulerande och lovande.

Låt mig avsluta med en hyllning. Denna vecka har jag åkt skidor fem dagar på den fantastiska anläggningen Hagatorpet. När jag tidig lördagskväll susade ner för den längsta backen i perfekta spår och i skenet av strålkastarna kände jag den ständigt återkommande tacksamheten till ”järngänget” som gjort detta möjligt. Jag har haft förmånen att träffa flera av dem under veckan och fått tillfälle att uttrycka beundran och tacksamhet. Jag vet att många av dem jobbat där nattetid för att gå direkt till sitt ordinarie jobb och jag slås åter av vilken enorm kraft vi har i de ideella krafterna i samhället.

Håll ut, slarva inte!

Kjell

P.S. Just nu är jag förhoppningsfull eftersom vi närmar oss avlöningsdagen. Kanske det innebär att fler kommer fram till att de har råd med att satsa 200 kr i ett medlemskap i Kultur 1740/Glasets Hus. D.S.