När jag nu ska ge mig på min andra jubileumsblogg hämtar jag inspiration från Blogg 100 som medföljer gratis i kursiv stil:

Skatteverket: Denna myndighet slog till en lördagseftermiddag med full kraft. Sex personer inkluderat en polis. Uppgiften var primärt att undersöka om vi förde Skatteverkets personalliggare korrekt så att inte svartjobb förekom. Två fantastiska 70+ damer som tillhör den stora skaran volontärer stod och diskade efter att blivit blixtinkallade på grund av oväntat många gäster. Detta fann myndigheten oacceptabelt så vi bötfälldes med tjugo tusen kronor trots att det stod utom allt rimligt tvivel att de inte var avlönade. Vi betalade böterna efter hot om kronofogden och bad om instruktion om vilket volontärt arbete som ska registreras i deras loggbok. Trots ett flertal påminnelser har myndigheten efter mer än två år inte återkommit med ett svar på denna fråga.

Vi överklagade Skatteverkets beslut till förvaltningsdomstolen och efter 12 månader fick vi besked om att Skatteverket gjort fel och pengarna återbetalades.

Då inträffade det ofattbara. Skatteverket överklagade förvaltningsdomstolens beslut till kammarrätten. Detta skedde för 10 månader sedan och fortfarande har inte kammarrätten hunnit ta ställning.

Jag respekterar demokratin och förstår behovet av lagar och regler men jag blir bekymrad när sunt bondförnuft verkar totalt främmande för denna myndighetskultur. P.S Vi förlorade och fick betala tillbaka pengarna. DS.

Tyvärr har de senaste 100 veckorna förstärkt min förvåning till nya höjder. Denna gång drabbades jag privat av myndighetsutövande som totalt avviker från vad våra folkvalda avsett med lagstiftningen. Jag byggde en Attefall och placerade den 35 cm för nära en allmänning på 20000 kvm. Inga fysiska gränsmarkeringar fanns och Falkenbergs kommunen tillhandahöll och godkände en byggkarta som inte var korrekt. Efter en intensiv kommunikation krävde kommunen att byggnaden skulle flyttas. En uppgiven novemberdag skedde denna spektakulära flytt till en totalkostnad på cirka 150 tkr. Bygglovschefen har nu meddelat att de kommer ändra sina rutiner för att undvika liknande situationer. När jag tolkade detta som ett medgivande att de gjort fel fick jag till svar ”vi vill ytterligare förbättra vår information”!!!

Kommunen: Jag har stor respekt för det arbete våra fritidspolitiker lägger ner och förstår att det ibland är svåra ställningstagande de måste göra. Men, mina upplevelser i samband med bygglovsfrågan när vi byggde parken gör mig bekymrad. I detta fall handlar det om väl avlönade politiker och tjänstemän. Den oförmåga att ta beslut och därmed ansvar som präglade frågan är förödande för en organisation som bland annat har till uppgift utveckla samhället. När man sitter på ledande chefspositioner är det inte tillräckligt att gång på gång hänvisa till att man delegerat frågan och man får inte lägga sig i tjänstemännens utövande. Att inte göra fel är viktigare än att inte göra något alls driver inte utvecklingen framåt. Som jag förstår via media och samtal med duktiga medarbetare på kommunen finns det tendenser till en förändring av denna kultur och jag är den förste att gratulera om så är fallet.

Min dialog med kommunen har fortsatt varit intensiv i frågor som i högsta grad berör Glasets Hus fortsatta utveckling och därmed Tranemo kommuns strävan att växa. Dialogen sker numer alltid med en och samma person vilket har inneburit saklighet och respekt för varandras roller. Tyvärr fick min beundran för fritidspolitiker sig en knäck när några ”politiska vildar” tilläts sig fara med grov osanning i på insändarsidor.

Idrotten: Jag älskar idrott på gränsen till vad som är nyttigt. Jag vet inte exakt vad det är som frambringar denna förälskelse. En ingrediens är naturligtvis spänningen och den enorma lycka man får uppleva när fyra fantastiska tjejer blir världsmästare i skidstafett. En annan orsak är definitivt att få uppleva vilken enorm samhällsnytta som idrottsrörelsen gör. I stort sett varje tisdag åker jag upp till Glasvallen och beundrar verksamhet. Upp emot hundra barn och ungdomar från ett tiotal nationer kämpar efter bästa förmåga och lär sig grunderna i att laget är större än jaget. Jag är medveten och bekymrad över en allt sämre supporterkultur inom fotbollen men hoppas och tror att de goda krafterna fortsatt kommer prägla framtiden. Att vara en del av fansen betyder väldigt mycket för många människor och skapar identitet och tillhörighet. Lyssna och titta på det här så förstår ni vad jag menar.

 you’ll never walk alone  Njut av när idrott blir kultur.                  

Min lidelse för idrott avtar inte med åren utan snarare tvärtom. När jag vaknar en morgon och konstaterar att i kväll kan jag följa VM-kvalet i fotboll mellan Sverige och Spanien, då studsar (överdrivet) jag ur sängen och arbetsdagen går lätt som en dans. Att sedan, sen kväll gå till sängs med känslan ”vi slog Spanien” är obeskrivlig för den som inte delar min passion för idrott. Jag måste också medge att det kostar på med alla ”mörka stunder” man får uppleva. När Caroline missade straffen i OS finalen var jag som i dimma flera dagar, inte för utebliven guldmedalj, utan för att jag kunde uppleva hennes känslor. I sådana stunder tar jag till ett knep, jag spelar upp damernas skidstafett i Sotji och blir fortfarande lika glad när Kalla återigen hämtar in det stora försprånget och vi vinner guld.

 

Politiken: Under dessa två år upplever jag att mina övertygelser och visioner fått sig en käftsmäll. Tyvärr omfattas också vårt land av en alltmer utbredd egoism och nationalism. President Trump har fått mycket utrymme i mina bloggar och han hyllas fortsatt av miljontals amerikaner och jag frågar mig gång på gång hur är detta möjligt. Snart är SD Sveriges största parti. Var fjärde svensk sympatiserar med detta parti vars förmåga att fånga upp missnöjesyttringar är i världsklass liksom deras förmåga att anpassa sin politik till dagsaktuella händelser. Jag funderar nu allvarligt på att starta ett eget riksdagsparti. I så fall får partiet namnet NTP (nej till populism). I den kommande partiledning hoppas jag få se några av de tusentals läkare och pizzabagare som har blivit nysvenskar. I vårt partiprogram kommer man finna att vi är emot regn under semesterperioden och vi kommer kräva att svenska landslaget i fotboll ska vinna alla sina matcher. Vi kommer strikt hålla oss till saklig debatt och inte utrusta oss med vare sig järnrör eller andra tillhyggen.

Ovanstående synpunkter är tyvärr än mer aktuella idag. Världens mest mäktige man har blivit avsatt men planerar nu för en stor come back med budskap som bevisligen är lögn. Trots detta hyllas han av miljontals amerikaner och jag tillåter mig återigen ifrågasätta utbildningsnivån i USA. Även i Europa ser vi liknande tendenser. Kraftigt begränsad pressfrihet hotar det öppna samhället i Polen och Ungern och vi kan ana tendenser i vårt eget land. I Sverige vinner man numer politiska anhängare genom att överträffa varandra i beskrivningar om hur bedrövligt illa ställt det är i vår nation. Jag frågar mig när blev det tillåtet att kritisera utan att ha förslag på lösningar och finansiering. Tycker faktiskt att här gäller ”det var bättre förr”.

Glasets Hus: Två år med nya utmaningar och för mycket jobb. Två år med ekonomiska bekymmer. Två år av ren och skär lycka över att få vara del av parkgruppen. En ny generation som självuppoffrande skapat något fantastiskt tillsammans. Två år där vi lyckats sänka medelåldern bland volontärerna. Två år av nästan dagligt umgänge med fantastiska människor som jobbar ideellt och dessutom trivs med det.

Sedan förra jubileumsbloggen har naturligtvis verksamheten helt dominerats av pandemin. När detta skrivs är vi bara veckor från återgång till normala förutsättningar och vi längtar så efter att fylla huset med musik, quiz, bröllop och så vidare. Utan statliga och privata stöd hade vi inte klarat det. Återigen ett stort tack till de privatpersoner som skänkt pengar, den uppmuntran det ger har lika stor effekt som själva gåvan. Mitt under denna problematiska tid har vi lyckats bygga en Padelbana och byggt ut Parken. Det är faktiskt bra gjort.

 Framtiden: Stundtals efter att vi invigt parken känner jag en viss abstinens på grund av saknaden av tillräckliga utmaningar. Jag tror inte att ett eventuellt partiledarskap kommer fylla mina dagar så jag funderar på två nya projekt som om de blir verklighet kommer belasta er privatekonomi. Om ni lovar att inte berätta det för någon kan jag avslöja att det handlar om… Det mest lockande är att sätta solceller på Glasets Hus och uppmana allmänheten att köpa x kvm för att känna att man är en del av den nödvändiga klimatomställningen. När detta är genomfört satsar vi på att investera i en ljustavla vid järnvägsövergången likt den vi ser vid infarten till Borås.

Den helt dominerande framtidsfrågan är hur vi lyckas hantera pågående generationsväxling. Den ideella insatsen är fortfarande cirka 2 mkr per år och kärnan i denna samling av volontärer har nu en medelålder på 75+. Personligen tror jag på en kombination av:

  • Framtiden är lättare att hantera då de stora utmaningarna att bygga huset, parken och en organisation är genomförda. Nu handlar det om att förvalta med en hög ambitionsnivå.
  • Vi kommer hitta nya pigga 65-åringar.
  • Gruppen kring parken kommer efterhand utöka sina insatser
  • Vi kommer behöva anställa
  • Regionen kommer att på något sätt stödja vår verksamhet.

Kjell

 

 

[:sv]Blogg 100 JUBILEUMSBLOGG[:]