Ja då har vi söndagen i vecka 30 vilket innebär att det är dags att summera ANTIKVECKAN. Förra söndagen var min dominerande känsla nervositet och kombinerat med att influensan inte var i närheten att tillåta någon personlig närvaro kändes det inte alls bra. Jag hade inte möjlighet att ringa in Bodil för hon satt på en mountainbike någonstans i alperna. Jag borde någon gång lära mig, ingen är oumbärlig. Två unga tjejer ledde verksamheten med hjälp av övrig duktig personal och kanske framför allt stöttade av ett antal fantastiska volontärer. Veckan har varit en fantastisk framgång. Vi har serverat 1 500 sommarbufféer, tusentals fikagäster och cirka 1 000 personer har besökt vårt museum och Glashytta. Intresset för att prova på att blåsa sitt eget glas slår alla tidigare rekord.
Allt går inte som på räls. Sedan månader väntar Naturvårdsverket på min slutrapport från projekt Klimat. Tyvärr kan jag inte skriva den för vi väntar fortfarande på, i ren frustationen, på den nya invärmningsugn som vi köpt från ett företag i Slovenien. Beräknad leveranstid var satt till april. Så blev det inte. Företaget saknade en komponent som skulle levereras från Kina. Veckorna gick och till slut annullerade jag ordern. En vecka senare fick jag bita i det sura äpplet. Jag fann ingen annan leverantör och fick därför be om ursäkt och bad dem leverera så absolut snart de kunde. I början av juni kom så det efterlängtade mailet. Komponenten hade lämnat Kina och jag var glad som en speleman. Nu var vi nära trodde jag. Veckorna gick och efter daglig mailkonversation fick jag beskedet att paketet låg i en hamn i Slovenien men på grund av pandemi och underbemanning kunde de ta en vecka innan paketet kunde lämnas ut. Min känsla nu var uppgivenhet. Så kom paketet till tillverkaren och hoppet återvände. Ugnen stod nu färdig men transportfirman hade problem men till slut bekräftades att ugnen var på väg till Limmared och senaste ankomstdag var satt till fredagen 28:e juli. Hårt prövad vågade jag inte lita på denna information och naturligtvis inträffade det osannolika. Vid lunchtid i torsdags fick jag ett mail som talade om att lastbilen hade gått sönder och stod still på tyska autobahn. Nu söndag eftermiddag tror jag ingenting.
Just nu läser ni blogg 298 vilket innebär att sista bloggen är två veckor bort. Självklart fortsätter jag tänka tillbaka på allt jag hunnit skriva om och när försöker hitta det ”bästa” jag skrivit så kommer naturligtvis ”Flykten från Charkiv” på en given förstaplats. Jag minns som igår känslorna på Landvetter och jag minns när Oksana då och då fick avbryta sin berättelse då minnesbilderna blev alltför starka. Idag är den utökade familjen kvar i Limmared och mår bra men minnen och hemlängtan finns alltid närvarande.
Om du vill jag ska skriva om något särskilt de sista bloggarna är du välkommen att framföra det till kjell-svensson@outlook.com
Kjell
