[:sv]

Min gode vän Martin med sambo besökte nyligen oss i sommarstugan. En träff med Martin, som tog över efter mig när jag slutade som glasbruksarbetare, innebär utan undantag någon timme arbetsrelaterade diskussioner. Några inslag av gamla gemensamma upplevelser men framförallt samtal kring Martins nuvarande utmaningar inom den europeiska glasvärlden. När vi träffades hade veckan inneburit London, Italien och München och det fick mig att reflektera över om jag saknar den tiden då arbetsveckorna kunde vara långa och utmanande. Jag kom fram till att jag saknar utmaningarna att försöka överträffa förväntningar, att få träffa väldigt många trevliga och spännande människor. Det jag definitivt inte saknar är resandet. Jag upplevde det som mycket slitsamt även om följande reseskildring måste betecknas som ett undantag:

Jag skulle besöka vårt glasbruk i Gostyn som ligger i Polen. Jag var bokad att flyga från Kastrup till Poznan därför att jag hade ett möte inbokat i Köpenhamn på hemkomstdagen. När jag checkat in såg jag på skärmarna att mitt plan var försenat på grund av kraftig dimma över Polen. Två timmar försenat lyfte planet och efter cirka 30 minuter lät piloten meddela att dimman åter tätnat över Poznan så vi kommer att landa i Gdansk. En vänlig flygvärdinna kompletterade med att vi kommer att tas om hand på flygplatsen och bussar kommer ta oss till Poznan. Efter lite kaos vid bagagebandet hittade vi en samlingsplats där vi skulle vänta på bussarna. Efter en knapp timme anlände tre bussar och jag steg ombord på buss nummer tre som framfördes av en man som enbart kunde polska. Någon information om hur lång tid resan skulle ta gavs inte. Redan efter några kilometer kom vi in på en väg som får gamla vägen mellan Limmared och Tranemo framstå som en autostrada. Passagerarna bestod av 27 internationella besökare och en man från Polen. Denne man utsåg sig själv till reseledare efter en halvtimme och började med att på knackig engelska och teckenspråk berätta att han var på väg hem från Thailand och hade varit på resande fot i över ett dygn. Han bad också om ursäkt för att han var berusad men han såg som plikt att representera sitt land i denna svåra stund. När han berättade att sträckan mellan städerna var cirka 25 mil var jag nära ett sammanbrott. Vår nye ledare somnade gott fortfarande klädd i shorts och sandaler (jag hade överrock). När han efter en timme vaknade upp insåg han att behovet av ett toalettbesök var akut, så han lyckades få chauffören att stanna vid en bensinmack och efter ytterligare 30 minuter och tillgång till toalett kunde vi åter äntra bussen. Vi hade också fått möjligheten att proviantera. Jag köpte en snickers och en coke. Nu uppstod nästa stora problem. Vår ledare konstaterade att en person saknades. Han räknade gång på gång men faktum kvarstod, en person fattades. Efter en kvarts sökande på bensinstationen löstes problemet, han hade glömt att räkna sig själv. Sex timmar efter vi lämnade Gdansk anlände vi till flygplatsen i Poznan och jag möttes av en chaufför som väntat där i 8 timmar med skylten Mr. Svensson. När vi en timme senare, vid midnatt, anlände till mitt boende fanns ingen i receptionen men där låg ett brev som beskrev att det finns några goda mackor på mitt rum och en stor öl.

Nu är det mindre än två månader kvar till vi ska gå till valurnorna. Ett twitterkonto lockade tusentals besökare över helgen. På tal om SD:s flyktingpolitik ” till de SD sympatisörer som funderar på att fly från sina hem undan bränderna som rasar, stanna kvar så hjälper vi er på plats”.

Nu laddar Limmared upp, imorgon börjar Antikveckan och tusentals människor kommer besöka vårt pånyttfödda samhälle.

Min avslutning på veckan har varit helt underbar. Jag och kära syster samlades med våra familjer för att umgås över generations och nationsgränser. Tennisturnering, fantastik sång och havsbad i månsken gjorde dagarna minnesvärda.

Från domstolen inget nytt.

Vi hörs om en vecka/kjell[:]