[:sv]

Förra veckan presenterade jag en lättklädd bild av min solbränna. Det visade sig vara ett av alla mina stora misstag. Veckan har varit totalt galen. Minst hundra kvinnor har hört av sig och kommit med otroliga kommentarer, varav en stor del måste betraktas som skamliga.

Så här i eftersläckningens tid och en total nyhetstorka nationellt och internationellt (har Trump semester?) väljer jag att åter berätta en minnesvärd historia från min tid som glasbruksarbetare. I fredags blev jag kontaktad av Asbjörn Aase en av de chefer jag haft och som i högsta grad påverkat mitt liv i positiv riktning. Vi ska träffas inom kort och som vanligt bl.a. prata gamla minnen. Jag kommer säkert att då påminna om följande händelse:

Vi (koncernen) hade köpt det norska glasbruket i Moss. Det innebar att Asbjörn i tillägg blev ansvarig för denna verksamhet och som närmsta medarbetare skulle vi tillsammans få en stolt norsk ledning att anamma vår koncerns värderingar, nyckeltal, ambitioner etc. Det visade sig vara en större utmaning än vi förväntat och vi reste till Moss varje vecka och ibland två gånger. Kombinationen utmanande diskussioner och beslut med 4-5 timmar enkel resa var minst sagt slitsamt. En novemberdag hade vi planerat resa tillbaka efter lunch men som vanligt blev diskussionerna oändliga och avresan skedde strax efter sex på kvällen. Asbjörn somnade innan vi lämnat stan och regnet vräkte ner. Just när vi passerat Svinesundsbron och skulle passera gränsen fick jag syn på en gungande stormlykta mitt i vägen och jag saktade ner. Där stod en ung norsk gutt i oljeställ och hällregn. Jag hissade ner rutan och då utspelade sig följande konversation: ” har ni något att förtulla? Nej. Är det helt sikkert, inget margarin eller andre billiga norska varor? Nej. Då vaknade Asbjörn och hans högljudda bidrag till pågående konversation lät så här, med perfekt norska. Det kan du ge dig faen på, vi har köpt ett jäkla glasbruk för flera hundra miljoner kronor och det är den sämsta affär vi någonsin gjort. Den skräckslagne tullaren åstadkom då följande replik; då må jag titta i ert bagage, vilket han gjorde men där fanns ingenting.   

Temperatursänkningen under veckan har inneburit att besöksantalet på Glasets Hus har varit mycket glädjande. Det känns som att uteblivna besök under juli genomförs nu innan sommarbuffén tar slut och mumintrollen flyttar hem igen.

Från domstolen inget nytt

Hälsar Kjell[:]