När jag varje söndag sätter mig ner för att skriva några rader försöker jag alltid slå an en positiv ton. Idag måste jag medge att det är svårare än vanligt. Början av veckan kan beskrivas som Tyco Brahedagar. Vårt absolut känsligaste område är glasugnen. Den håller alltid en temperatur på 1100 grader plus och eventuella temperaturförändringar måste ske långsamt för att inte skada det eldfasta materialet. När vi kom till huset tisdag morgon visade temperaturen 250 grader och den stod still. Larmet hade gått vid ettiden under natten men operatören på larmcentralen hade missat att åtgärda. I skrivande stund är vi i gång igen och hoppas kunna köra den skadade ugnen till v.43 då vi planerar för att byta allt eldfast material.

Mitt under denna dramatik slutade vårt frysrum att fungera. Där var som vanligt fullt och temperaturen steg snabbt till nollstrecket. Jag såg genast fakturan från förra gången detta hände framför mig, 38 000 kr. En reparatör från Borås konstaterade att det inte kommer gå att få fram reservdelar under dagen så vår personal började flytta varor till antal tillfälliga frysboxar.

Normalt trivs jag under sådana utmanande dagar men måste medge att åldern tar ut sin rätt. När jag börjar tycka synd om mig själv har jag genom åren lärt mig att snabbt gå över till att tänka ”vad gnäller jag över” och snabbt vimlar det av exempel på människor som har hundrafalt större anledning att vara besvikna och ledsna.

Nu byter jag ämne. Genom åren på Glasets Hus har jag blivit nära vän med ett antal utlandsfödda personer som är och har varit engagerade i vår organisation. Min erfarenhet är att bland annat att ju bättre svenska man kan ju större chans att etablera sig. Det finns två sätt att lära sig vårt språk. Utbilda sig via SFI eller umgås med svenskar. Kombinationen är naturligtvis den effektivaste. För de som enbart förlitar sig på umgänge blir resan definitivt längre. Här kommer några exempel på detta;

  • Dä äla syn
  • Han geck inte (movern har stannat)
  • Ho ble lite smögen
  • Dä ä tätt mellan tjörkera

Jag är uppriktigt glad över att jag inte behövt lära mig betydelsen av detta med arabiska som modersmål och jag beundrar fortfarande Karl-Oskar och Kristina hur de ändå lyckades etablera sig.

Slutligen en glimt från den stora idrottsvärlden. Det finns en drömgräns för alla golfare över hela världen. Att gå en runda på samma antal slag som sin ålder eller ännu lägre. Ni ska veta att det är en exklusiv skara som når denna milstolpe. I torsdags spelade jag tävling och i samma boll fanns han som jag spelat tusen rundor och bor granne med. 75 slag och 75 år, håller på att fundera på hur jag ska uppvakta.

Hörs om en vecka

Kjell