Igår 11.43 ringde vår Jennifer från GH och var minst sagt stressad. Lördagsrusningen hade just börjat och plötsligt kom det in en man som frågade om vi kunde servera lunch till 55 flyktingar som satt utanför i en buss. Jag var där på några minuter och gav klartecken och volontärer strömmade in för att hjälpa till. En timme senare hade vi serverat den godaste och billigaste lunchen någonsin och tacksamheten var överväldigande. Några norrmän hade inte stått ut med att se och höra om allt lidande. De köpte helt enkelt en stor buss som symboliskt nog var vit. Resan från Polen till Limmared hade tagit fyra dygn och när vi skiljdes åt berättade dom att de kommer tillbaka om cirka en vecka.

Förra veckans dröm gick i uppfyllelse. Strax före midnatt i tisdags kunde vi kramas och gråta. Jag delade lyckan med Bodil som har varit den stora organisatören av denna osannolika resa. Här påbörjar jag en berättelse som kommer fortgå under några veckor. Berättare är Oksana Khomenko och min roll är enbart att förmedla och medverka till att ni läsare får en så realistisk bild som möjligt av vad som har hänt och fortfarande pågår. Oksana bodde i Charkiv tillsammans med sina föräldrar och charmtrollet Emilia fyra år. Hennes man Joseph bor i Stockholm och de höll på med att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Familjen har mycket nära kontakt med Glasets Hus och de bodde under en tid i Limmared.

 

Det är den 23:e februari och den senaste veckan har jag hört allt oftare om rysk militär som övar nära våra gränser. Spekulationer om ett angrepp har börjat förekomma. Vi diskuterar situationen på jobbet och till en början kallade vi det ett skämt men de senaste dagarna har företagets säkerhetschef blivit alltmer nervös och idag uppmanade han oss att ta med våra pengar och eventuella smycken till jobbet så han kunde förvar det på absolut säker plats. Men ingen på jobbet eller mina vänner kunde fortfarande inte föreställa sig att hotet skulle bli verklighet. Under dagen har jag lagt märke till att det var ovanligt lite varor på hyllorna i min affär och förstår nu att folk hade börjat hamstra. Joseph ringde allt oftare och bad att vi skulle ta oss ur landet så fort som möjligt men jag tyckte det var en dum idé, jag hade ju ett fast jobb och skulle vara där klockan sju i morgon.

Klockan fem morgonen torsdagen den 24:e februari vaknade jag av ljud från stridsplan och kunde tydligt höra bomber falla. Fullständigt chockad öppnade jag min mobil och fann tusen och åter tusen inlägg som beskrev samma upplevelse. Jag gick till mina föräldrars rum och väckte min mamma och sa att de har börjat bomba. Jag packade en liten väska med det allra nödvändigaste och tog fram några filtar. Efter den värsta chocken lagt sig började jag fundera på vad jag ska göra. Efter en stund beslöt jag mig för att gå rätt över gatan till den fabrik som ligger där. Utanför stod det en säkerhetsvakt och jag frågade om vi kunde få skydd i deras källare. Han svarade omedelbart att vi var välkomna. Jag gick hem och fortsatte planera. Vi hörde enstaka bomber i fjärran och jag gick ut på gatan och pratade med grannar som i de flesta fall beslutat ta sig till skydd i tunnelbanan. Natten mot fredag den 25:e kunde jag inte somna och klockan tre sprang jag över till fabriken och frågade desperat om vi kan komma om attackerna närmar sig. Han tog min hand och sa att vi kan komma när som helst. Allt var becksvart, hela staden låg i totalt mörker efter uppmaning från myndigheterna. På förmiddagen började vi åter höra explosioner som blev allt kraftigare och kom allt närmre. Till slut stod jag inte ut längre och tog Emilia i famnen och sprang över gatan till fabriken. Nere i källaren fanns redan cirka tjugo personer, barn, kvinnor och äldre. Bland dem fanns en kvinna som jag kände mer än väl som i min barndom varit som en extramamma för mig. Det var väldigt svårt att förklara för Emilia vad som hände. Mamma kom ner efter några timmar men dagen efter beslutade hon att gå hem till pappa som vägrade lämna bostaden. Vi sov på madrasser som låg på golvet och på stolar. Internet fungerade fortfarande och jag hade massor av kontakter med Joseph, mina vänner, arbetskamrater och mina vänner på Glasets Hus. Under lördag, söndag avtog explosionerna och den fantastiske ägaren till fabriken gjorde absolut allt för att hjälpa oss att stå ut och vi kunde med oerhörd stolthet ta del av alla rapporter från vår president och alla heroiska insatser som gjordes runt om vårt land. Jag hade också kontakter med mina släktingar i Ryssland och dessa samtal gjorde mig om möjligt är mer ledsen och desperat. De påstod att jag ljög och all rapportering var falsk. Vid ett tillfälle skickade jag en bild på den gatan där jag och min släkting växt upp tillsammans. Hon har senare bett om ursäkt och uppmanat oss att fly. De andra tror fortfarande att Ryssland håller på att befria oss.

Nu är det måndag den 28:e och helvetet börjar på allvar. Explosionerna ökar i styrka hela tiden och plötsligt kom några anställda på fabriken springande och skrek att vi skulle följa dom till ett annat rum och vi uppmanas krypa in under de bord som fanns tillgängliga. Hela omgivningen skakar. Kort därefter känner vi lukten av gas och någon skriker att vi måste springa till ytterligare ett annat rum. Jag skakade av rädsla och Emilia grät. Jag fick tag på en filt som jag hällde vatten på och höll för hennes ansikte. Under dagen får jag kontakt med Joseph och talar om att vi kommer att dö och detta är sista gången vi hörs Joseph bad mig skriva ner telefonnumren till han, pappan och Kjell och lägga den i Emilias ficka ifall vi kom ifrån varandra.

Två dagar senare får jag information om att min mamma är död. Hon stod vid ytterdörren till vårt hus och väntade på en vän till mig som skulle komma till henne och lämna mjölk och leksaker till Emilia när en bomb föll. Hon togs till ett sjukhus där hon avled. Jag kan inte på något sätt uttrycka mina känslor när jag fick denna information. Jag hade försökt få besked från sjukhuset men där var allt kaos men så ringde min pappa och bara grät våldsamt och då förstod jag. Jag minns att inga tårar kom, jag kunde bara inte förstå. Det fanns inga tårar kvar.

 

Berättelsen fortsätter nästa blogg. Jag erbjöd förra veckan de som vill visa delaktighet att swisha mig (0705427355) några hundralappar. Cirka 12000 kr har kommit in och chansen finns fortfarande.

Kjell