Blog

Jag har haft en minst sagt priviligierad helg. Strålande solsken och hela klanen samlad i Olofsbo. Allt är nu tiptop inför stundande sommar. Under stenhård ledning av vår dotter har alla bidragit med uppgifter som rensa häcken, tvätta trall, rensa överfulla förråd och så vidare..

Det finns en känsla som jag dag efter dag delar med fler människor än någonsin, VANMAKT. Jag lyssnade på Zelenskys tal i FN och visst är det lätt att sympatisera med honom när han ifrågasätter hela FN:s existens om det som sker nu i Ukraina inte går att stoppa. Jag har börjat följa nyheterna från TASS, den dominerande nyhetskanalen i Ryssland, och då förstår man varför det ryska folket ”accepterar” vad som sker..

Här fjärde och sista avsnittet i ”Flykten från Charkiv”. Plötsligt kramades jag av Joseph och Emilia väckte uppmärksamhet i hela ankomsthallen. Hennes första ord var ”pappa här är inget krig”. Efter ytterliggre kramar och tårar med Bodil och Kjell var det dags för bilresan till Limmared. Emi sov innan vi lämnat Landvetter. Mitt i natten kröp jag ner i en underbar säng tillsammans med Emi hemma hos Bodil och hennes familj..

Här kommer del 3 av berättelsen ”Flykten från Charkiv”. Vi befann oss alltså på polsk mark och när jag insåg detta kändes det som alla krafter var slut. Jag hade haft Emi på ryggen i timmar. Det första jag gjorde var att slänga våra smutsiga filtar och rutten frukt. Vid passkontrollen var det ingen kontroll alls utan bara vänliga tjänstemän som gav barnen godis och vatten..

Här kommer del 2 i berättelsen ”Flykten från Charkiv: Nästföljande tre dagar minns jag som i dimma. Dygnet runt var jag fullt påklädd i vinterjacka och skor. Emilia var aldrig mer än en halvmeter från mig. En kväll efter att marken skakat bad jag till Gud att han skulle låta oss dö innan jag blev mentalt otillräknelig..