Blog

När jag tog den här bilden i början av veckan kände jag en obeskrivlig tillfredställelse och glädje. Vägen för min kompis från ett skyddsrum i Charkiv till första dagen på Parkhagens förskola har som ni förstår inte varit enkel och fortfarande återstår mycket arbete med svensk byråkrati för att hon och hennes föräldrar ska känna välförtjänt trygghet. Jag bor granne med förskolan och jag är på gränsen till högfärdig över att jag nu är registrerad som ”hämtare”..

Sedan drygt ett år tillbaka har jag den stora lyckan att vara gammelfarfar. Det är ett privilegie varje gång man lyckas få audiens hos detta charmtroll. Jag är förståndig nog att inte ha några synpunkter på hur hennes föräldrar sköter hennes uppfostran. Men oss i emellan, jag har bestämt mig för att diskret försöka lära henne ett fint bordsskick. Tyvärr slogs alla mina förhoppningar i spillror när jag besökte familjen i onsdags..

Idag är det fem veckor kvar tills vi har förmånen att gå till valurnorna. Jag tror jag hör till en klar minoritet av alla oss röstberättigade eftersom jag dagligen följer den svenska politiken även under de fyra år som passerar mellan valen. Jag tror det kommer bli ett mycket högt valdeltagande..

Om dagens text verkar lite trött och uddlös beror det på att jag testades positivt för covid i fredags. Även om jag är en vekling måste jag säga att det inte går spårlöst förbi. Jag har alla kända symtom och det som överraskar mig mest är en osannolik trötthet. Det krävs en kraftansträngning för att förflytta mig till ett annat rum..

Idag steg jag upp 06.00 för att spela en traditionstyngd partävling på Falkenberg GK:s fantastiska bana med dotter Petra. Vi startade okey och när jag steg upp på åttonde tee konstaterade jag att det var 117 meter till hål. Kände direkt att järnnian var rätt val och ropade ”perfekt”. Bollen studsade en gång och rullade sedan långsamt ner i hålet!!!..